Psaltaren 69
1 En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
Til Sangmesteren. Til Liljerne. Af David.
2 Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
Frels mig Gud, thi Vandene naar mig til Sjælen,
3 Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
jeg er sunket i bundløst Dynd, hvor der intet Fodfæste er, kommet i Vandenes Dyb, og Strømmen gaar over mig;
4 De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
træt har jeg skreget mig, Struben brænder, mit Øje er mat af at bie paa min Gud;
5 Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
flere end mit Hoveds Haar er de, der hader mig uden Grund, mange er de, som vil mig til Livs, uden Skel er mig fjendske; hvad jeg ikke har ranet, skal jeg dog erstatte!
6 Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
Gud, du kender min Daarskab, min Skyld er ej skjult for dig.
7 Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
Lad mig ej bringe Skam over dem, som bier paa dig, o Herre, Hærskarers HERRE, lad mig ej bringe Skændsel over dem, der søger dig, Israels Gud!
8 Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
Thi for din Skyld bærer jeg Spot, mit Aasyn dækkes af Skændsel;
9 Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
fremmed er jeg for mine Brødre, en Udlænding for min Moders Sønner.
10 Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
Thi Nidkærhed for dit Hus har fortæret mig, Spotten mod dig er faldet paa mig;
11 Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
jeg spæged min Sjæl med Faste, og det blev mig til Spot;
12 De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
i Sæk har jeg klædt mig, jeg blev dem et Mundheld.
13 Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
De, der sidder i Porten, taler om mig, ved Drikkelagene synger de om mig.
14 Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
Men jeg beder, HERRE, til dig i Naadens Tid, o Gud, i din store Miskundhed svare du mig!
15 Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
Frels mig med din trofaste Hjælp fra Dyndet, at jeg ikke skal synke; red mig fra dem, der hader mig, fra Vandenes Dyb,
16 Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
lad Strømmen ikke gaa over mig; lad Dybet ikke sluge mig eller Brønden lukke sig over mig.
17 Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
Svar mig, HERRE, thi god er din Naade, vend dig til mig efter din store Barmhjertighed;
18 Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
dit Aasyn skjule du ej for din Tjener, thi jeg er i Vaade, skynd dig og svar mig;
19 Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
kom til min Sjæl og løs den, fri mig for mine Fjenders Skyld!
20 Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
Du ved, hvorledes jeg smædes og bærer Skam og Skændsel; du har Rede paa alle mine Fjender.
21 Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
Spot har ulægeligt knust mit Hjerte; jeg bied forgæves paa Medynk, paa Trøstere uden at finde;
22 Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
de gav mig Malurt at spise og slukked min Tørst med Eddike.
23 Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
Lad Bordet foran dem blive en Snare, deres Takofre blive en Fælde;
24 Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
lad Øjnene slukkes, saa Synet svigter, lad Lænderne altid vakle!
25 Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
Din Vrede udøse du over dem, din glødende Harme naa dem;
26 Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
deres Teltlejr blive et Øde, og ingen bo i deres Telte!
27 Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
Thi de forfølger den, du slog, og øger Smerten for dem, du saared.
28 Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
Tilregn dem hver eneste Brøde, lad dem ikke faa Del i din Retfærd;
29 Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
lad dem slettes af Livets Bog, ej optegnes blandt de retfærdige!
30 Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
Men mig, som er arm og lidende, bjærge din Frelse, o Gud!
31 Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
Jeg vil prise Guds Navn med Sang og ophøje ham med Tak;
32 De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
det er mer for HERREN end Okser, end Tyre med Horn og Klove!
33 Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
Naar de ydmyge ser det, glæder de sig; I, som søger Gud, eders Hjerte oplives!
34 Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
Thi HERREN laaner de fattige Øre, han agter ej fangne Venner ringe.
35 Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
Himmel og Jord skal prise ham, Havet og alt, hvad der rører sig der;
36 Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
thi Gud vil frelse Zion og opbygge Judas Byer; der skal de bo og tage det i Eje; hans Tjeneres Afkom skal arve det, de, der elsker hans Navn, skal bo deri.
