Psaltaren 66
1 En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.
Neghmichilerning béshigha tapshurulup, tarliq sazlar bilen oqulsun dep, küy-naxsha: — Pütkül jahan, xushalliq bilen Xudagha tentene qilinglar!
2 Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.
Uning namining ulughluqini naxsha qilip jakarlanglar, Uning medhiyilirini shereplik qilinglar!
3 Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.
Xudagha: «Séning qilghanliring neqeder qorqunchluqtur! Qudriting zor bolghach, Düshmenliring aldingda zeipliship teslim bolidu;
4 All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. (Sela)
Barliq yer yüzidikiler Sanga sejde qilip, Séni küylep, naxsha éytishidu; Ular namingni küylep naxsha qilip éytidu» — denglar! (Sélah)
5 Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.
Kélinglar, Xudaning qilghanlirini körünglar; Insan baliliri aldida qilghan karametliri qorqunchluqtur.
6 Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.
U déngizni quruqluqqa aylandurdi; [Ejdadlirimiz] deryadinmu piyade ötti; Biz u yerde uningdin xursen bolduq.
7 Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. (Sela)
U qudriti bilen menggü höküm süridu; Uning közliri ellerni közitip turidu; Asiyliq qilghuchilar meghrurlanmisun! (Sélah)
8 Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;
I qowmlar, Xudayimizgha teshekkür-medhiye éytinglar; Uninggha bolghan medhiye-hemdusanalarni yangritinglar!
9 Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.
U jénimizni hayatliq ichige tikken, Putlirimizni téyildurushlargha yol qoymaydu.
10 Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.
Chünki Sen, i Xuda, bizni siniding; Kümüshni otta tawlighandek bizni tawliding.
11 Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.
Sen bizni torgha chüshürdung; Bélimizge éghir yükni yükliding.
12 Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.
Xeqlerni béshimizgha mindürdüng; Biz ot we kelkünni bésip öttuq; Sen axir bizni kengrichilikke chiqarding.
13 Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;
Men köydürme qurbanliqlarni élip öyüngge kirey; Sanga qilghan qesemlirimge emel qilimen;
14 Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.
Berheq, béshimgha kün chüshkende lewlirim chiqarghan, Éghizim éytqan wedilirimni emelge ashurimen.
15 Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. (Sela)
Men Sanga bordaq mallarni köydürme qurbanliq qilip sunimen, Qochqarlarning yéghini xush puritip köydürimen; Öküz we öchkilerni ekilip sunimen. (Sélah)
16 Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.
Xudadin eymin’güchi hemminglar, kélinglar, qulaq sélinglar! Uning men üchün qilghan karametlirini bayan qilimen;
17 Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.
Aghzim échip uninggha peryad kötürdüm, Uning ulughluqini jakarlighan medhiyiler tilimda boldi.
18 Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.
Könglümde gunahni közlep yürgen bolsam, Reb [duayimni] anglimighan bolatti.
19 Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.
Biraq Xuda anglidi; U duayimgha qulaq saldi.
20 Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.
Xudagha teshekkür-medhiye yaghdurulsun! U méning duayimni yandurmidi, Hem mendin özgermes muhebbitini élip ketmidi!
