Psaltaren 66

1 En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.

För sångmästaren; en sång, en psalm. Höjen jubel till Gud, alla länder;

2 Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.

lovsjungen hans namns ära, given honom ära och pris.

3 Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.

Sägen till Gud: Huru underbara äro icke dina gärningar! För din stora makts skull visa dina fiender dig underdånighet.

4 All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. (Sela)

Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig; de skola lovsjunga ditt namn. (Sela)

5 Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.

Kommen och sen vad Gud har gjort; underbara äro hans gärningar mot människors barn.

6 Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.

Han förvandlade havet till torrt land; till fots gingo de genom floden; då gladdes vi över honom.

7 Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. (Sela)

Genom sin makt råder han evinnerligen, hans ögon giva akt på hedningarna; de gensträviga må icke förhäva sig. (Sela)

8 Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;

Prisen, I folk, vår Gud, och låten hans lov ljuda högt;

9 Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.

ty han har beskärt liv åt vår själ och har icke låtit vår fot vackla.

10 Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.

Ty väl prövade de oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras;

11 Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.

du förde oss in i fängelse, du lade en tung börda på vår rygg;

12 Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.

du lät människor fara fram över vårt huvud, vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.

13 Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;

Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig,

14 Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.

dem till vilka mina låppar öppnade sig, och som min mun uttalade i min nöd.

15 Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. (Sela)

Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig, med offerånga av vädurar; jag vill offra både tjurar och bockar. (Sela)

16 Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.

Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, I alla som frukten Gud, vad han har gjort mot min själ.

17 Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.

Till honom ropade jag med min mun, och lovsång var redan på min tunga.

18 Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.

Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig.

19 Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.

Men Gud har hört mig, han har aktat på mitt bönerop.

20 Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.

Lovad vare Gud, som icke har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd!