Psaltaren 66
1 En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.
Ki te tino kaiwhakatangi. He himene, he waiata. Hamama, e te whenua katoa, ki te Atua:
2 Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.
Himenetia te kororia o tona ingoa, kia whai kororia te whakamoemiti ki a ia.
3 Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.
Mea atu ki te Atua, Ano te wehi o au mahi! Ma te nui o tou kaha e ngohengohe ai ou hoariri ki a koe.
4 All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. (Sela)
E koropiko katoa te whenua ki a koe; ka himene ki a koe; ka himene ratou ki tou ingoa. (Hera)
5 Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.
Haere mai kia kite i nga mahi a te Atua: mataku rawa tana mahi ki nga tama a te tangata.
6 Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.
Nana i mea te moana hei tuawhenua: haere a waewae ana ratou ra roto i te awa; hari ana matou ki a ia i reira.
7 Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. (Sela)
Ko tona kawanatanga tuturu tonu i runga i tona kaha; e titiro ana ona kanohi ki nga tauiwi; kei whakakake te hunga tutu. (Hera)
8 Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;
Whakapaingia to tatou Atua, e nga iwi; kia rangona te reo whakamoemiti ki a ia.
9 Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.
Nana nei hoki i mau ai to tatou wairua ki te ora, kahore hoki e tukua e ia o tatou waewae kia nekehia.
10 Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.
Kua whakamatauria hoki matou e koe, e te Atua: whakarewaia ana matou e koe, ano he hiriwa e whakarewaia ana.
11 Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.
Kua kawea nei matou e koe ki roto ki te kupenga: whakapikaua ana e koe te mea whakamamae ki o matou hope.
12 Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.
I meinga ano e koe o matou upoko kia ekengia hoihotia e te tangata; i ra roto matou i te kapura, i te wai: heoi whakaputaina mai ana matou e koe ki te wahi momona.
13 Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;
Ka tomo ahau me nga tahunga tinana ki tou whare; ka whakamana ahau i aku kupu taurangi ki a koe,
14 Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.
Era i puaki i oku ngutu, i korerotia e toku mangai i ahau e pouri ana.
15 Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. (Sela)
Ka whakaekea e ahau mau nga mea momona hei tahunga tinana, ngatahi ano me te mea kakara o nga hipi toa; ka tukua e ahau he puru, he koati. (Hera)
16 Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.
Haere mai, whakarongo, e koutou katoa e wehi ana ki te Atua, a maku e whakapuaki tana i mea ai ki toku wairua.
17 Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.
I tangi toku mangai ki a ia: i whakanuia ano ia e toku arero.
18 Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.
Ki te whakaaroa e toku ngakau te he, e kore te Ariki e whakarongo mai.
19 Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.
Nei ra he pono kua whakarongo te Atua, kua tahuri ia ki toku reo inoi.
20 Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.
Kia whakapaingia te Atua, kihai nei i whakapeau ke i taku inoi, i tana atawhai hoki ki ahau.
