Psaltaren 66
1 En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.
Mipoñafa rebek’ aman’ Andrianañahare, ry hene tane toy!
2 Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.
Isabò ty volonahe’ i Tahina’ey, toloro engeñe mitoabotse.
3 Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.
Anò ty hoe aman’ Añahare: Ra’elahy o tolon-draha’oo! Ami’ty hajabahinan-kaozara’o ty hitsolofìña’ o rafelahi’oo aolo’o eo.
4 All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. (Sela)
Hene hitalaho ama’o ty tane toy, naho hisabo fandrengeañe ama’o; ho bangoe’ iereo ty tahina’o. Selà
5 Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.
Antao hañisake o fitoloñan’Añahareo: mampañeveñe o ana’ondatio o sata’eo.
6 Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.
Nabali’e ho tane kànkañe i riakey, nitsaham-pandia’ iareo i oñey; añe ty nirebehan-tika.
7 Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. (Sela)
Manjaka an-kaozara’e nainai’e re, jilovem-pihaino’e o fifeheañeo, we te tsy hiroharoha’ o mpiolao. Selà
8 Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;
Andriaño t’i Andrianañaharen-tika ry ondatio, ipoñafo feom-pandrengeañe;
9 Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.
Ie mitañe an-tika veloñe, naho tsy apo’e hasitse o fandian-tikañeo.
10 Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.
Fa namente anay irehe, ry Andrianañahare, fa natrana’o hoe fitranaham-bolafoty.
11 Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.
Nasese’o an-karato ao, vaho nampibabe’o faloviloviañe o hàto’aio.
12 Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.
Nampiningire’o ambone’ ty añambone’ay t’indaty, zahay nisibek’ afo naho rano, fe naaka’o ho an-kavokarañe.
13 Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;
Himoak’ añ’anjomba’o ao raho hinday engan-koroañe; hañenefako o nifantàkoo,
14 Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.
ze vinolan-tsoñiko vaho rineham-bavako t’ie niankoheke.
15 Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. (Sela)
Hengaeko kobatroke horañe, an-katòen’ añondri-lahy, hisoroñe bania naho oselahy. Selà
16 Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.
Mb’etoa hijanjiñe ry mpañeveñe aman’ Añahare iabio, le ho talilieko o nanoe’e an-kavelokoo.
17 Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.
Nitoreo am-bavako, le nampionjoneko an-delako.
18 Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.
Ie mahatrea hakeo an-troko ato, le tsy hijanjiña’ i Talè.
19 Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.
Fa toe mijanjiñe ahy t’i Andrianañahare haoñe’e i feon-kalalikoy.
20 Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.
Andriañeñe t’i Andrianañahare, amy te tsy ambohoa’e i filolofakoy, vaho tsy afaha’e amako ty fiferenaiña’e.
