Psaltaren 66

1 En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.

Dziesma dziedātāju vadonim. Gavilējiet Dievam, visa zeme!

2 Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.

Dziediet Viņa vārda godībai, teiciet Viņa godu.

3 Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.

Sakait uz Dievu: kāds bijājams Tu esi Savos darbos! Tavi ienaidnieki Tev padosies Tavas lielās varas pēc.

4 All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. (Sela)

Lai visa zeme Tevi pielūdz un Tev dzied, lai dzied Tavam Vārdam! (Sela)

5 Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.

Nāciet un raugāt Dieva darbus. Viņš ir bijājams Savos darbos pie cilvēku bērniem.

6 Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.

Viņš pārvērta jūru par sausumu, kājām varēja iet caur upi; par to mēs iekš Viņa priecājamies.

7 Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. (Sela)

Viņš valda mūžīgi ar Savu spēku, Viņa acis raugās uz tautām, Viņš atkāpējiem neļauj paaugstināties. (Sela)

8 Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;

Teiciet mūsu Dievu, jūs tautas, liekat dzirdēt Viņa teikšanas slavu.

9 Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.

Viņš uztur dzīvas mūsu dvēseles un neliek slīdēt mūsu kājām.

10 Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.

Jo Tu, Dievs, mūs esi pārbaudījis; Tu mūs esi kausējis, kā sudrabu kausē.

11 Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.

Tu mums esi licis iekrist valgos, uz mūsu muguru Tu esi licis grūtu nastu.

12 Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.

Tu cilvēkiem esi licis celties pār mūsu galvu; mēs bijām nākuši ugunī un ūdenī, bet Tu mūs esi izvedis pie atspirgšanas.

13 Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;

Es iešu Tavā namā ar dedzināmiem upuriem, es Tev maksāšu savu apsolījumu,

14 Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.

Uz ko manas lūpas ir atdarījušās, un ko mana mute runājusi, kad man bija bail.

15 Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. (Sela)

Es tev upurēšu taukus dedzināmos upurus ar kvēpināšanu no auniem; es Tev upurēšu vēršus ar āžiem. (Sela)

16 Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.

Nāciet, klausāties visi, kas Dievu bīstaties: es jums izteikšu, ko Viņš darījis pie manas dvēseles.

17 Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.

Viņu es piesaucu ar savu muti, un Viņš tapa slavēts no manas mēles.

18 Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.

Ja es netaisnību atrastu savā sirdī, tad Tas Kungs mani nebūtu klausījis.

19 Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.

Bet tiešām, Dievs ir klausījis, manas lūgšanas balsi Viņš ņēmis vērā.

20 Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.

Slavēts Dievs, kas nav atmetis manu lūgšanu, nedz novērsis Savu žēlastību no manis.