Psaltaren 66
1 En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land.
Katoeng kruek zaehoikung hanah. Saam laa. Long boih, anghoehaih hoi Sithaw khaeah hang oh!
2 Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga.
Anih ih ahmin lensawkhaih laa to sah oh loe, lensawk parai ah pakoeh oh!
3 Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt.
Sithaw khaeah, na sak ih hmuennawk loe kawkkruk maw dawnrai han oh! Na misanawk loe kalen parai na thacakhaih hoiah na hmaa ah tabok o tih, tiah thui oh.
4 All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. (Sela)
Longnawk boih mah nang to bok o ueloe, nang saphawhaih laa to sah o tih; na hmin saphawhaih laa to sah o tih. (Selah)
5 Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn.
Angzo oh loe, Sithaw mah sak ih hmuennawk to khen oh; kaminawk salakah a sak ih hmuennawk loe anghmang han koi oh.
6 Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom.
Anih mah tuipui to saoeng ah angcoengsak; to naah kaminawk loe tui ohhaih ahmuen ah khok hoiah caeh o, kaicae loe anih ah anghoehaih ka tawnh o.
7 Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. (Sela)
Anih mah a thacakhaih hoiah dungzan khoek to uk; a mik hoiah kaminawk boih to khet; misa koeh kaminawk loe amoek o hmah nasoe. (Selah)
8 Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda;
Aw kaminawk boih, kaicae ih Sithaw hae tahamhoihaih paek oh; kangthaih ah anih to saphaw oh;
9 Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta.
Anih mah aicae hinghaih to patawnh moe, aicae ih khok doeh amthaeksak ai.
10 Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder.
Aw Sithaw, kaicae hae nang tanoek boeh; sumkanglung to hmai hoiah pakaw ih baktiah, kaicae hae nang tanoek boeh.
11 Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder.
Palok pongah nang mansak moe, hmuenzit nang phawhsak.
12 Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss.
Kaicae lu nuiah kaminawk to nang thuengsak; hmai hoiah tui thungah ka caeh o; toe angraenghaih ahmuen ah nang hoih.
13 Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften;
Kai loe hmai angbawnhaih hoiah na im ah ka caeh han; nang khaeah ka sak ih lokmaihaih baktiah ka ohsak han,
14 Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd.
raihaih ka tongh naah, ka pahni mah to tiah lokkamhaih to sak moe, ka pakha mah lok a thuih.
15 Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. (Sela)
Kathawk moi hoiah nang khaeah hmai angbawnhaih ka sak moe, hmuihoih ah tuunawk to kang paek han; maitaw taenawk hoi maeh taenawk doeh kang paek han. (Selah)
16 Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver.
Nangcae, Sithaw zii kaminawk, angzo oh loe tahngai oh; ka hinghaih nuiah anih mah sak ih hmuen kawng to kang thuih o han.
17 Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo.
Ka pakha hoiah anih khaeah ka hang moe, ka palai hoiah anih to ka pakoeh boeh.
18 Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes.
Palung thungah zaehaih ka suek poe nahaeloe, Angraeng mah ka lok hae tahngai mak ai;
19 Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön.
toe Sithaw mah ka lok ang tahngai pae tangtang; lawk ka thuihaih lok to ang tahngaih pae.
20 Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.
Lawk ka thuihaih anghmasak ai, ka nuiah suek ih a palungnathaih to apet ai, Sithaw khaeah tahamhoihaih om nasoe!
