< Psaltaren 63 >
1 En Psalm Davids, då han var i Juda öken. Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.
Псалом Давидів, коли був він у пустині юдейській. Боже — Ти Бог мій, я шукаю від ра́ння Тебе, душа моя пра́гне до Тебе, тужить тіло моє за Тобою в країні пусте́льній і ви́мученій без води.
2 Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.
Я так пригляда́вся до Тебе в святині, щоб бачити силу Твою й Твою славу, —
3 Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.
ліпша бо милість Твоя над життя, й мої уста Тебе прославля́ють!
4 Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.
Так я буду в житті своїм благословля́ти Тебе, ради Йме́ння Твого́ буду руки свої підіймати!
5 Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.
Наси́чується, ніби лоєм і товщем, душа моя, а уста́ мої хвалять губа́ми співни́ми.
6 När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.
Як згадаю Тебе на посте́лі своїй, розмишля́ю про Тебе в сторо́жах нічни́х:
7 Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.
що став Ти на поміч для мене, в тіні́ ж Твоїх крил я співатиму!
8 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
Пригорну́лась до Тебе душа моя, прави́ця Твоя підпирає мене.
9 Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.
Вороги ж мою душу шукають для згуби, — нехай западу́ться до спо́ду землі,
10 De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva.
нехай помордо́вані бу́дуть мече́м, бодай стали шака́лам пожи́вою!
11 Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.
А цар звесели́ться у Бозі, буде хва́лений кожен, хто йому присягає, будуть бо за́мкнені уста лжемо́вцям!