Psaltaren 62
1 En Psalm Davids, för Jeduthun, till att föresjunga. Min själ väntar allenast i stillhet efter Gud, den mig hjelper.
Ég bíð rólegur og þögull eftir hjálp Drottins.
2 Ty han är min tröst, min hjelp, mitt beskärm; att intet ondt skall omstörta mig, ehuru stort det ock är.
Hann einn er bjarg mitt og lausnari, vörn mín og vígi. Ég hef ekkert að óttast.
3 Huru länge gån I så alle enom efter; att I mågen dräpa honom, såsom en lutande vägg, och en remnad mur?
En hvað um þessa menn sem ásaka mig þegar veldi mitt stendur höllum fæti, vilja mig feigan og ljúga og pretta til að steypa mér af stóli.
4 De tänka allenast, huru de måga förtrycka honom; vinnlägga sig om lögn, gifva god ord; men i hjertana banna de. (Sela)
Þeir tala fagurgala, satt er það, en hata mig í hjörtum sínum!
5 Men min själ väntar allenast efter Gud; ty han är mitt hopp.
En ég stend þögull frammi fyrir fyrir Drottni og vænti hjálpar hans. Hann einn getur hjálpað.
6 Han är min tröst, min hjelp, och mitt beskärm, att jag icke faller.
Já, hann einn er bjarg mitt, og lausnari, vörn mín og vígi. Ég hef ekkert að óttast.
7 När Gudi är min salighet, min ära, mins starkhets klippa; mitt hopp är till Gud.
Öryggi mitt og farsæld er í hendi Drottins. Hann einn er skjól mitt og klettur – þangað kemst óvinurinn ekki!
8 Hoppens uppå honom alltid; I folk, utgjuter edor hjerta för honom. Gud är vårt hopp. (Sela)
Þú þjóð mín, treystu Drottni. Segið honum óskir ykkar, hann getur uppfyllt þær!
9 Men menniskorna äro dock ju intet; de myndige fela ock. De väga mindre än intet, så månge som de äro.
Mennirnir miklast og hrokast í hégóma sínum. Einn þykist öðrum meiri, en hann metur alla jafnt.
10 Förlåter eder icke uppå orätt och öfvervåld; håller eder icke till sådant, det intet värdt är. Faller eder rikedom till, så lägger icke hjertat deruppå.
Safnið ekki auði með svikum og ránum og treystið ekki illa fengnu fé.
11 Gud hafver ett ord talat; det hafver jag ofta hört, att Gud allena mägtig är.
Treystið Drottni! Minnist þess aftur og aftur að Drottins er styrkurinn.
12 Och du, Herre, äst nådelig; och lönar hvarjom och enom såsom han förtjenar.
Já, hjá þér Drottinn, er miskunn og þú launar sérhverjum eftir verkum hans.
