Psaltaren 60

1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om ett gyldene rosenspann, till att lära; Då han stridt hade med de Syrer i Mesopotamien, och med de Syrer af Zoba; då Joab omvände, och slog de Edomeer i saltdalenom, tolftusend. Gud, du som oss bortdrifvit och förstrött hafver, och vast vred, trösta oss igen.

Dāvida sirds dziesma. Dziedātāju vadonim, iemācīt pēc: „lilija ir liecība“; Kad viņš kāvās ar Sīriešiem no Mezopotamijas un ar Sīriešiem no Cobas, un Joabs nāca atpakaļ un sakāva no Edomiešiem divpadsmit tūkstošus sāls ielejā. Dievs, Tu mūs esi atmetis, izkaisījis, Tu esi bijis dusmīgs, griezies atkal pie mums.

2 Du, som jordena hafver berört och remna låtit, hela hennes refvor, den så förfallen är.

Tu zemi esi kustinājis un šķēlis, dziedini viņas plīsumus, jo viņa šaubās.

3 Ty du hafver bevist dino folke ett hårdt ting; du hafver gifvit oss en dryck vin, att vi omkullfalla måste.

Tu Saviem ļaudīm grūtumu esi licis redzēt, ar reibuma vīnu Tu mūs esi dzirdinājis.

4 Men du hafver dock gifvit ett tecken dem som dig frukta; hvilket de uppreste, att de skulle säkre vara. (Sela)

Tiem, kas Tevi bīstas, Tu esi devis karogu, celties patiesības labad. (Sela)

5 På det dine vänner skola förlöste varda; så hjelp nu med dine högra hand, och hör oss.

Lai Tavi mīļie taptu atsvabināti, tad palīdzi nu ar Savu labo roku un paklausi mūs!

6 Gud talar i sinom helgedom, dess gläder jag mig; och vill dela Sichem, och afmäta Succoths dal.

Dievs runā Savā svētā vietā, par to es priecājos; es dalīšu Šehemi un mērošu Sukota ieleju.

7 Gilead är min, min är Manasse; Ephraim är mins hufvuds magt; Juda är min Förste.

Gileāds Man pieder, un Manasus Man pieder, un Efraīms ir Manas galvas stiprums, Jūda ir Mans valdības zizlis.

8 Moab är mitt tvättekar; mina skor sträcker jag utöfver Edom; Philistea fägnar mig.

Moabs ir Mans mazgājamais trauks; Savu kāju Es stiepju pār Edomu; tu, Fīlistu zeme, kliedzi par Mani!

9 Ho vill föra mig uti en fast stad? Ho leder mig intill Edom?

Kas mani vadīs tai stiprā pilsētā? Kas mani pavadīs līdz Edomam?

10 Skall icke du göra det, Gud, som oss bortdrifver; och icke utdrager, Gud, med vår här?

Vai ne tu, Dievs, kas mūs biji atmetis un neizgāji, ak Dievs, ar mūsu karaspēku?

11 Skaffa oss bistånd i nödene; ty menniskors hjelp är fåfäng.

Dod mums palīgu bēdu laikā, jo cilvēku pestīšana nav nekas.

12 Med Gudi vilje vi mägtig ting göra; han skall underträda våra fiendar.

Ar Dievu darīsim stiprus darbus. Viņš samīdīs mūsu pretiniekus.