< Psaltaren 59 >
1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då Saul sände bort, och lät bevara hans hus, på det att han måtte dräpa honom. Fräls mig, min Gud, ifrå mina fiendar, och beskydda mig för dem som sig emot mig sätta.
2 Fräls mig ifrå de ogerningsmän, och hjelp mig ifrå de blodgiriga.
3 Ty si, Herre, de vakta efter mina själ; de starke församla sig emot mig, utan min skuld och missgerning.
4 De löpa, utan min skuld, och bereda sig. Vaka upp, och möt mig, och se dertill.
5 Du, Herre Gud Zebaoth, Israels Gud, vaka upp, och hemsök alla Hedningar. Var ingom nådelig af dem, som sådane förstockade ogerningsmän äro. (Sela)
6 Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
7 Si, de tala med hvarannan; svärd äro i deras läppar. Ho skulle det höra?
8 Men, Herre, du skall le åt dem, och bespotta alla Hedningar.
9 För deras magt håller jag mig intill dig; ty Gud är mitt beskärm.
10 Gud bevisar mig rikeliga sina godhet; Gud låter mig lust se på mina fiendar.
11 Dräp dem icke, att mitt folk icke förgäter det; men förströ dem med dine magt, Herre, vår sköld, och nedslå dem.
12 Deras lära är allsamman synd, och blifva fast i sine högfärd; och predika intet annat än bannor och motsägelse.
13 Förgör dem utan alla nåd; förgör dem, så att de intet mer äro, och besinna måga, att Gud är rådandes i Jacob, öfver alla verldena. (Sela)
14 Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
15 Låt dem löpa hit och dit efter mat, och tjuta om de icke mätte varda.
16 Men jag vill sjunga om dina magt, och lofva om morgonen dina godhet; ty du äst mitt beskärm och tillflykt i mine nöd.
17 Jag vill lofsjunga dig, min tröst; ty du, Gud, äst mitt beskärm, och min gunstige Gud.
