Psaltaren 59
1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke borto blef, då Saul sände bort, och lät bevara hans hus, på det att han måtte dräpa honom. Fräls mig, min Gud, ifrå mina fiendar, och beskydda mig för dem som sig emot mig sätta.
Zborovođi. Po napjevu “Ne pogubi!” Davidov. Miktam. Kad je Šaul opkolio kuću da ubije Davida. Izbavi me od dušmana, Bože moj, zaštiti me od mojih protivnika!
2 Fräls mig ifrå de ogerningsmän, och hjelp mig ifrå de blodgiriga.
Izbavi me od bezakonika, od krvoloka spasi me!
3 Ty si, Herre, de vakta efter mina själ; de starke församla sig emot mig, utan min skuld och missgerning.
Jer evo: dušu moju vrebaju, na me ustadoše silnici. Nema na meni krivnje, o Jahve, ni grijeha:
4 De löpa, utan min skuld, och bereda sig. Vaka upp, och möt mig, och se dertill.
bez moje krivnje na me nasrću. Probudi se! Dođi mi u pomoć i pogledaj,
5 Du, Herre Gud Zebaoth, Israels Gud, vaka upp, och hemsök alla Hedningar. Var ingom nådelig af dem, som sådane förstockade ogerningsmän äro. (Sela)
Jahve, Bože nad Vojskama, Bože Izraelov! Preni se, kazni sve pogane, podlacima nemoj se smilovati!
6 Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
Uvečer se vraćaju, reže poput pasa i trče po gradu.
7 Si, de tala med hvarannan; svärd äro i deras läppar. Ho skulle det höra?
Gle, kako bljuju ustima; kletve su im na usnama i govore: “Tko nas čuje?”
8 Men, Herre, du skall le åt dem, och bespotta alla Hedningar.
No, ti im se smiješ, o Jahve, i rugaš se poganima svima.
9 För deras magt håller jag mig intill dig; ty Gud är mitt beskärm.
Jakosti moja, gledat ću na te, jer ti si, Bože, zaštita moja, Bog moj, milosrđe moje.
10 Gud bevisar mig rikeliga sina godhet; Gud låter mig lust se på mina fiendar.
Bog neka mi pohiti u susret, nek' me razveseli nad dušmanima mojim!
11 Dräp dem icke, att mitt folk icke förgäter det; men förströ dem med dine magt, Herre, vår sköld, och nedslå dem.
Pobij ih, Bože, da mi narod ne zavode, zbuni i obori ih jakošću svojom, štite naš, Gospodine.
12 Deras lära är allsamman synd, och blifva fast i sine högfärd; och predika intet annat än bannor och motsägelse.
Grijeh je svaka riječ usta njihovih: nek se uhvate u svoju oholost, u kletve i laži što ih govore!
13 Förgör dem utan alla nåd; förgör dem, så att de intet mer äro, och besinna måga, att Gud är rådandes i Jacob, öfver alla verldena. (Sela)
Istrijebi ih u gnjevu, istrijebi da nestanu, nek' se zna da Bog vlada u Jakovu i do nakraj zemlje!
14 Om aftonen låt dem ock tjuta igen, såsom hundar, och löpa omkring i stadenom.
Uvečer se vraćaju, reže poput pasa i trče po gradu.
15 Låt dem löpa hit och dit efter mat, och tjuta om de icke mätte varda.
Nek' lutaju okolo tražeći hranu; i kad se nasite, neka zavijaju.
16 Men jag vill sjunga om dina magt, och lofva om morgonen dina godhet; ty du äst mitt beskärm och tillflykt i mine nöd.
A ja ću opjevati silu tvoju i klicat ću jutrom milosrđu tvome, jer mi ti postade utočište i sklonište u dan nevolje.
17 Jag vill lofsjunga dig, min tröst; ty du, Gud, äst mitt beskärm, och min gunstige Gud.
Jakosti moja, tebi ću pjevati, jer ti si, Bože, zaštita moja, Bog moj, milosrđe moje.
