Psaltaren 58

1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, att han icke förgicks. Ären I då dumbar, att I icke tala viljen hvad rätt är; och döma hvad likt är, I menniskors barn?

2 Ja, af blotta ondsko gören I orätt i landena; och följen efter med edra händer, och gören öfvervåld.

3 De ogudaktige äro afvoge af moderlifvet; de ljugare fara ville allt ifrå moderlifvet.

4 De rasa såsom en orm rasar; såsom en döf huggorm, den sitt öra tillstoppar;

5 Att han icke skall höra kjusarens röst; besvärjarens, den väl besvärja kan.

6 Gud, sönderbryt deras tänder i deras mun. Sönderslå, Herre, oxlatänderna af de unga lejon.

7 De skola förgås såsom vatten, det bortflyter. De skjuta med sina pilar, men de gå sönder.

8 De förgås, såsom en snigel försmäktas; såsom ene qvinnos otidig börd, se de intet solena.

9 Förr än edor törne på buskanom mogne varda, skall vreden i växtenom bortrycka dem.

10 Den rättfärdige skall glädja sig, när han en sådana hämnd ser; och skall två sina fötter uti dens ogudaktigas blod;

11 Att man skall säga: Den rättfärdige måste det ju njuta; Gud är ju ännu domare på jordene.