Psaltaren 56

1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

Bodi mi usmiljen, oh Bog, kajti človek me hoče požreti, borben je, dnevno me zatira.

2 Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

Moji sovražniki me hočejo vsak dan požreti, kajti mnogo jih je, ki se borijo zoper mene, oh ti Najvišji.

3 När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

Kadar sem prestrašen, bom zaupal vate.

4 Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

V Bogu bom hvalil njegovo besedo, v Boga sem položil svoje trdno upanje; ne bom se bal, kaj mi more storiti meso.

5 Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

Vsak dan pačijo moje besede. Vse njihove misli so zoper mene za zlo.

6 De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

Zbirajo se skupaj, skrivajo se, gledajo moje korake, ko čakajo na mojo dušo.

7 Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

Ali bodo pobegnili s krivičnostjo? V svoji jezi potri ljudstva, oh Bog.

8 Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

Ti pripoveduješ o mojih tavanjih. Moje solze si polagaš v svoj meh. Mar niso v tvoji knjigi?

9 Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

Ko kličem k tebi, potem se bodo moji sovražniki obrnili proč. To vem, kajti Bog je zame.

10 Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

V Bogu bom hvalil njegovo besedo. V Gospodu bom hvalil njegovo besedo.

11 Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

V Boga sem položil svoje trdno upanje; ne bom se bal, kaj mi lahko stori človek.

12 Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

Tvoje zaobljube so nad menoj, oh Bog, povrnil ti bom hvalnice.

13 Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.

Kajti mojo dušo si osvobodil pred smrtjo. Mar mojih stopal ne boš osvobodil pred padcem, da lahko hodim pred Bogom v svetlobi živih?