< Psaltaren 56 >
1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.
Dāvida sirds dziesma dziedātāju vadonim, pēc: „mēmais balodis svešumā“; kad Fīlisti Gatā viņu bija saņēmuši. Apžēlojies par mani, ak Dievs, jo cilvēki mani grib aprīt; cauru dienu pretinieks mani apbēdina.
2 Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.
Mani ienaidnieki cauru dienu mani grib aprīt, jo daudz ir, kas man pretī stāv lepnībā.
3 När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.
Baiļu dienā es uz Tevi paļaujos.
4 Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?
Iekš Dieva es slavēšu Viņa vārdu, es paļaušos uz Dievu un nebīšos; ko miesa man darīs?
5 Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.
Cauru dienu tie pārgroza manus vārdus, visas viņu domas pret mani ir uz ļaunu.
6 De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.
Tie turas kopā un glūn, tie apsargā manas pēdas, tā kā kas pēc manas dvēseles tīko.
7 Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.
Vai tad tie ar tādu netaisnību izglābsies? Gāz zemē, ak Dievs, tos ļaudis iekš dusmības!
8 Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.
Tu skaiti manas bēgšanas, saņem traukā manas asaras; vai tās nav Tavā grāmatā?
9 Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.
Tad mani ienaidnieki griezīsies atpakaļ tai dienā, kad es saukšu; to es zinu, ka Dievs ir ar mani.
10 Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.
Iekš Dieva es slavēšu to vārdu, iekš Tā Kunga es slavēšu to vārdu.
11 Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?
Es paļaujos uz Dievu, es nebīšos; ko cilvēki man var darīt?
12 Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.
Tev, Dievs, es esmu apsolījies, Tev es maksāšu pateicības upurus.
13 Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.
Jo Tu manu dvēseli esi izglābis no nāves, ir manu dvēseli no slīdēšanas, ka es priekš Dieva vaiga staigāju dzīvības gaismā.