Psaltaren 56

1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

TO THE OVERSEER. [SET] ON “A SILENT DOVE FAR OFF.” A MIKTAM OF DAVID, IN THE PHILISTINES’ TAKING HOLD OF HIM IN GATH. Favor me, O God, for man swallowed me up, All the day fighting he oppresses me,

2 Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

My enemies have swallowed up all the day, For many [are] fighting against me, O Most High,

3 När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

[In] the day I am afraid I am confident toward You.

4 Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

In God I praise His word, in God I have trusted, I do not fear what flesh does to me.

5 Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

All the day they wrest my words, All their thoughts [are] for evil concerning me,

6 De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

They assemble, they hide, they watch my heels, When they have expected my soul.

7 Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

They escape by iniquity, In anger put down the peoples, O God.

8 Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

You have counted my wandering, You place my tear in Your bottle, Are they not in Your scroll?

9 Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

Then turn back my enemies in the day I call. This I have known, that God [is] for me.

10 Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

In God I praise the word, In YHWH I praise the word.

11 Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

In God I trusted, I do not fear what man does to me,

12 Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

On me, O God, [are] Your vows, I repay thank-offerings to You.

13 Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.

For You have delivered my soul from death, Do You not [keep] my feet from falling? To habitually walk before God in the light of the living!