Psaltaren 56

1 Ett gyldene klenodium Davids, till att föresjunga, om den dumba dufvona ibland de främmanda, då de Philisteer grepo honom i Gath. Gud, var mig nådelig, ty menniskor vilja nedersänka mig; dagliga strida de, och tränga mig.

Til Sangmesteren; til „den stumme Due i det fjerne” af David; „et gyldent Smykke”, der Filisterne havde grebet ham i Gath.

2 Mine fiender nedersänka mig dagliga ty månge strida emot mig högmodeliga.

Gud! vær mig naadig; thi et Menneske søger at opsluge mig, Stridsmanden trænger mig den ganske Dag.

3 När jag fruktar mig, så hoppas jag uppå dig.

Mine Fjender søge den ganske Dag at opsluge mig; thi de ere mange, som i Hovmod stride imod mig.

4 Jag vill prisa Guds ord; på Gud vill jag hoppas, och intet frukta mig. Hvad skulle något kött göra mig?

Paa den Dag, jeg frygter, forlader jeg mig paa dig.

5 Dagliga strida de emot min ord; alle deras tankar äro, att de må göra mig ondt.

I Gud vil jeg prise hans Ord; jeg forlader mig paa Gud, jeg vil ikke frygte; hvad kan Kød gøre mig?

6 De hålla tillhopa, och vakta, och taga vara uppå mina hälar, huru de mina själ gripa måga.

Den ganske Dag fordreje de mine Ord; alle deres Tanker ere imod mig til det onde.

7 Hvad de ondt göra, det är allaredo tillgifvet ( säga de ). Gud störte sådana menniskor neder utan alla nåde.

De holde sig sammen, de skjule sig, de tage Vare paa mine Fodspor, ligesom de have tragtet efter mit Liv.

8 Räkna min flykt; fatta mina tårar uti din lägel; utan tvifvel räknar du dem.

Skulde de undkomme ved deres Uretfærdighed? Gud! nedstød disse Folk i Vrede!

9 Då måste mina fiender tillbakavända. När jag ropar, förmärker jag, att du min Gud äst.

Du har talt mine Landflygtighedsdage; gem mine Taarer i din Flaske; staa de ikke i din Bog?

10 Jag vill prisa Guds ord; Herrans ord vill jag prisa.

Da skulle mine Fjender vende tilbage paa den Dag, jeg raaber; dette ved jeg, at du er min Gud.

11 Uppå Gud hoppas jag, och fruktar mig intet; hvad kunna menniskor göra mig?

I Gud vil jeg prise Ordet; i Herren vil jeg prise Ordet.

12 Jag hafver gjort dig löfte, Gud, att jag dig tacka vill.

Jeg forlader mig paa Gud, jeg vil ikke frygte; hvad skulde et Menneske gøre mig?

13 Ty du hafver frälst mina själ ifrå döden, mina fötter ifrå fall; att jag må vandra för Gudi uti de lefvandes ljuse.

Gud! Løfter til dig hvile paa mig, med Taksigelse vil jeg betale dig. Thi du friede min Sjæl fra Døden, ja, mine Fødder fra Fald, at jeg skal vandre for Guds Ansigt i de levendes Lys.