Psaltaren 55

1 En undervisning Davids, till att föresjunga på strängaspel. Gud, hör mina bön, och fördölj dig icke för mitt bedjande.

(Til sangmesteren. Med strengespil. En maskil af David.) Lyt, o Gud, til min Bøn, skjul dig ej for min tryglen,

2 Akta uppå mig, och hör mig, huru jämmerliga jag klagar och gråter;

lå mig Øre og svar mig, jeg vånder mig i Klage,

3 Att fienden så ropar, och den ogudaktige tränger; ty de vilja komma mig på skada, och äro mig svårliga vrede.

jeg stønner ved Fjendernes Råb og de gudløses Skrig; thi Ulykke vælter de over mig, forfølger mig grumt;

4 Mitt hjerta ängslas i mitt lif, och dödsens fruktan är fallen uppå mig.

Hjertet er angst i mit Bryst, Dødens Rædsler er faldet over mig.

5 Fruktan och bäfvande är mig uppåkommet, och grufvelse hafver öfverfallit mig.

Frygt og Angst falder på mig, Gru er over mig.

6 Jag sade: O! hade jag vingar såsom dufvor, att jag måtte flyga, och någorstäds blifva;

Jeg siger: Ak, havde jeg Vinger som Duen, da fløj jeg i Ly,

7 Si, så ville jag draga mig långt bort, och blifva i öknene. (Sela)

ja, langt bort vilde jeg fly og blive i Ørkenen. (Sela)

8 Jag ville skynda mig, att jag måtte undkomma för storm och oväder.

Da søgte jeg skyndsomt Tilflugt for rivende Storm og Uvejr.

9 Gör, Herre, deras tungor oens, och låt dem förgås; ty jag ser orätt och trätor i stadenom.

Herre, forvir og split deres Tungemål! Thi Vold og Ufred ser jeg i Byen;

10 Sådant går dag och natt allt omkring, innan hans murar; möda och arbete är derinne.

de går Rundgang Dag og Nat på dens Mure;

11 Orätten regerar derinne; lögn och bedrägeri vänder intet igen uppå hans gator.

Ulykke, Kvide og Vanheld råder derinde, Voldsfærd og Svig viger aldrig bort fra dens Torve.

12 Om min fiende skämde mig, ville jag det lida; och om min hatare trugade mig, ville jag gömma mig bort för honom.

Det var ikke en Fjende, som hånede mig - det kunde bæres; min uven ydmygede mig ej - ham kunde jeg undgå;

13 Men du äst min stallbroder, min skaffare, och min kände vän.

men du, en Mand af min Stand, en Ven og fortrolig,

14 Vi, som vänliga omginges inbördes med hvarannan, vi vandrade i Guds hus tillhopa.

og det skønt vi delte Samværets Sødme, vandrede endrægtelig i Guds Hus.

15 Döden öfverfalle dem, och fare sig lefvande uti helvetet; ty all skalkhet är uti deras hop. (Sheol h7585)

Over dem komme Død, lad dem levende synke i Dødsriget! Thi der er Ondskab i deres Bolig, i deres Indre! (Sheol h7585)

16 Men jag vill ropa till Gud, och Herren skall hjelpa mig.

Jeg, jeg råber til Gud, og HERREN vil frelse mig.

17 Om afton, morgon och middag vill jag klaga och gråta; så skall han höra mina röst.

Jeg klager og stønner ved Kvæld, ved Gry og ved Middag; min Røst vil han høre

18 Han förlöser mina själ ifrå dem som vilja till verka med mig, och skaffar henne ro; ty de äro många emot mig.

og udfri min Sjæl i Fred, så de ikke kan komme mig nær; thi mange er de imod mig.

19 Gud skall hörat, och späka dem, den alltid blifver. (Sela) Ty de vända sig icke, och frukta Gud intet;

Gud, som troner fra Fortids Dage, vil høre og ydmyge dem. (Sela) Thi der er ingen Forandring hos dem, og de frygter ikke for Gud.

20 Ty de lägga sina händer uppå hans fridsamma, och ohelga hans förbund.

På Venner lagde han Hånd og brød sin Pagt.

21 Deras mun är halare än smör, och hafva dock örlig i sinnet; deras ord äro lenare än olja, och äro dock bar svärd.

Glattere end Smør er hans Mund, men Hjertet vil Krig, blødere end Olie hans Ord, skønt dragne Sværd.

22 Kasta dina omsorg uppå Herran, han skall försörja dig; och skall icke låta den rättfärdiga i oro blifva till evig tid.

Kast din Byrde på HERREN, så sørger han for dig, den retfærdige lader han ikke i Evighed rokkes.

23 Men Gud, du skall nederstörta dem uti den djupa kulona; de blodgiruge och falske skola icke komma till sin halfva ålder; men jag hoppas uppå dig.

Og du, o Gud, nedstyrt dem i Gravens Dyb! Ej skal blodstænkte, svigefulde Mænd nå Hælvten af deres Dage. Men jeg, jeg stoler på dig!