Psaltaren 50
1 En Psalm Assaphs. Herren Gud den mägtige talar, och kallar verldena, ifrå solenes uppgång, allt intill nedergången.
Asaf dwom. Tweaduampɔn, Onyankopɔn, Awurade no kasa, na ɔfrɛ asase nyinaa ɛfiri apueeɛ kɔsi atɔeɛ.
2 Af Zion går upp Guds härliga sken.
Onyankopɔn hran firi Sion kuro a ne fɛ wie pɛ yɛ.
3 Vår Gud kommer, och tiger intet. Förtärande eld går för honom, och omkring honom en mägtig storm.
Yɛn Onyankopɔn reba nanso ɔrenyɛ komm; ogya a ɛhye nneɛma di nʼanim, ahum a ɛretu atwa ne ho ahyia.
4 Han kallar himmel och jord, att han skall döma sitt folk.
Ɔfrɛ ɔsorosoro ne asase, sɛ ɔrebu ne nkurɔfoɔ atɛn;
5 Församler mig mina heliga, som förbundet mer akta än offer.
Ɔka sɛ, “Boaboa nnipa a wɔate wɔn ho no ano ma me, wɔn a wɔnam afɔrebɔdeɛ so ne me yɛɛ apam no.”
6 Och himlarna skola förkunna hans rättfärdighet; ty Gud är domaren. (Sela)
Ɔsoro pae mu ka ne tenenee, na Onyankopɔn ankasa ne ɔtemmufoɔ.
7 Hör, mitt folk, låt mig tala; Israel, låt mig ibland dig betyga: Jag Gud är din Gud.
“Montie, me nkurɔfoɔ na mɛkasa, mɛdi adanseɛ atia wo, Ao Israel; Mene Onyankopɔn, wo Onyankopɔn no.
8 För ditt offers skull straffar jag dig intet; äro dock dine bränneoffer alltid för mig.
Merenka mo anim wɔ mo afɔrebɔdeɛ anaa mo hyeɛ afɔdeɛ a ɛwɔ mʼanim daa no ho.
9 Jag vill icke taga oxar utu ditt hus, eller bockar utu dine stall;
Anantwinini a wɔfiri mo mfuo so anaa mpapo a wɔfiri mo buo mu ho nhia me,
10 Ty all djur i skogenom äro mine, och boskapen på bergen, der de vid tusendetal gå.
ɛfiri sɛ kwaeɛ mu aboa biara yɛ me dea, anantwie a wɔwɔ nkokoɔ mpempem so nso saa ara.
11 Jag känner alla foglar på bergen, och allahanda djur på markene äro för mig.
Menim anomaa biara a ɔwɔ mmepɔ no so, na wiram abɔdeɛ nyinaa yɛ me dea.
12 Om mig hungrade, ville jag intet säga dig deraf; ty jordenes krets är min, och allt det deruti är.
Sɛ ɛkɔm dee me a, anka merenka nkyerɛ mo; ɛfiri sɛ, ewiase ne deɛ ɛwɔ mu nyinaa yɛ me dea.
13 Menar du, att jag oxakött äta vill, eller bockablod dricka?
Mewe anantwinini nam, na menom mpapo mogya anaa?
14 Offra Gudi tackoffer, och betala dem Högsta ditt löfte.
Momfa aseda afɔdeɛ mma Onyankopɔn, na monni bɔhyɛ a mohyɛɛ Ɔsorosoroni no so,
15 Och åkalla mig i nödene; så vill jag hjelpa dig, så skall du prisa mig.
na momfrɛ me da hiada; na mɛgye mo na moahyɛ me animuonyam.”
16 Men till den ogudaktige säger Gud: Hvi förkunnar du mina rätter, och tager mitt förbund i din mun;
Nanso, amumuyɛfoɔ deɛ, Onyankopɔn bisa wɔn sɛ, “Adɛn enti na moka me mmara ho asɛm na mʼapam da mo ano?
17 Efter du dock hatar tuktan, och kastar min ord bakom dig?
Mokyiri me nkyerɛkyerɛ na moto me nsɛm gu mo akyi.
18 När du ser en tjuf, så löper du med honom, och hafver din del med horkarlar.
Sɛ mohunu ɔkorɔmfoɔ a, mode mo ho bɔ no; na mo ne awaresɛefoɔ nso bɔ.
19 Din mun låter du tala det ondt är, och din tunga bedrifver falskhet.
Mode mo ano yɛ bɔne na mode mo tɛkrɛma boaboa nnaadaa ano.
20 Du sitter och talar emot din broder; dine moders son förtalar du.
Mokasa tia mo nuabarima ɛberɛ biara na mosopa mo ankasa maame ba.
21 Detta gör du, och jag tiger. Det menar du, att jag skulle vara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.
Moayɛ yeinom nyinaa; nanso manka hwee, enti mosusu sɛ mete sɛ mo. Nanso mɛka mo anim na mede mo soboɔ asi mo anim.
22 Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.
“Monnwene yei ho, mo a mo werɛ firi Onyankopɔn, anyɛ saa a, mɛtete mo mu nketenkete a obiara mmɛgye mo;
23 Den der tack offrar, han prisar mig; och der är vägen, att jag visar honom Guds salighet.
Deɛ ɔbɔ aseda afɔdeɛ no hyɛ me animuonyam, na ɔsiesie ɛkwan sɛdeɛ mɛda Onyankopɔn nkwagyeɛ adi akyerɛ no.”
