Psaltaren 50
1 En Psalm Assaphs. Herren Gud den mägtige talar, och kallar verldena, ifrå solenes uppgång, allt intill nedergången.
Asafa dziesma. Tas stiprais Dievs, Dievs Tas Kungs, runā, un sauc zemi no rītiem līdz vakariem.
2 Af Zion går upp Guds härliga sken.
No Ciānas, kur tas pilnīgais skaistums, Dievs parādās ar spožumu.
3 Vår Gud kommer, och tiger intet. Förtärande eld går för honom, och omkring honom en mägtig storm.
Mūsu Dievs nāk un necieš klusu; rijoša uguns iet Viņa priekšā, un Viņam apkārt liela vētra.
4 Han kallar himmel och jord, att han skall döma sitt folk.
Viņš sauc debesīm augšā, un zemei, tiesāt Savus ļaudis.
5 Församler mig mina heliga, som förbundet mer akta än offer.
Sapulcinājiet Man Manus svētos, kas Manu derību derējuši ar upuriem.
6 Och himlarna skola förkunna hans rättfärdighet; ty Gud är domaren. (Sela)
Un debesis stāsta Viņa taisnību, jo Dievs pats ir soģis. (Sela)
7 Hör, mitt folk, låt mig tala; Israel, låt mig ibland dig betyga: Jag Gud är din Gud.
Klausiet, Mani ļaudis, Es runāšu; Israēl, Es došu liecību pret tevi: Es, Dievs, esmu tavs Dievs.
8 För ditt offers skull straffar jag dig intet; äro dock dine bränneoffer alltid för mig.
Tavu upuru pēc Es tevi nepārmācu, nedz tavu dedzināmo upuru pēc, kas vienmēr Manā priekšā.
9 Jag vill icke taga oxar utu ditt hus, eller bockar utu dine stall;
No tava nama Es vēršus neņemšu, nedz āžus no taviem laidariem.
10 Ty all djur i skogenom äro mine, och boskapen på bergen, der de vid tusendetal gå.
Jo visi meža zvēri Man pieder, tie lopi uz kalniem pa tūkstošiem.
11 Jag känner alla foglar på bergen, och allahanda djur på markene äro för mig.
Es zinu visus putnus uz kalniem, un tie zvēri laukā ir manā priekšā.
12 Om mig hungrade, ville jag intet säga dig deraf; ty jordenes krets är min, och allt det deruti är.
Ja Man gribētos ēst, tad Es tev to nesacītu, jo Man pieder pasaule un viņas pilnums.
13 Menar du, att jag oxakött äta vill, eller bockablod dricka?
Vai Man ēst vērša gaļu un dzert āžu asinis?
14 Offra Gudi tackoffer, och betala dem Högsta ditt löfte.
Upurē Dievam pateicību un maksā tam Visuaugstam savus solījumus.
15 Och åkalla mig i nödene; så vill jag hjelpa dig, så skall du prisa mig.
Un piesauc Mani bēdu laikā, tad Es tevi gribu izraut, un tev būs Mani godāt.
16 Men till den ogudaktige säger Gud: Hvi förkunnar du mina rätter, och tager mitt förbund i din mun;
Bet uz bezdievīgo Dievs saka: kā tu drīksti daudzināt Manus likumus un Manu derību ņemt savā mutē.
17 Efter du dock hatar tuktan, och kastar min ord bakom dig?
Kad tu tomēr ienīsti pārmācību, un laidi pār galvu Manus vārdus?
18 När du ser en tjuf, så löper du med honom, och hafver din del med horkarlar.
Kad tu zagli redzi, tad tu viņam skrej līdz, un tev ir dalība ar laulības pārkāpējiem.
19 Din mun låter du tala det ondt är, och din tunga bedrifver falskhet.
Ar savu muti tu dodies uz ļaunu, un tava mēle dzen viltību.
20 Du sitter och talar emot din broder; dine moders son förtalar du.
Tu sēdi runādams pret savu brāli, tavas mātes dēlu tu apmelo.
21 Detta gör du, och jag tiger. Det menar du, att jag skulle vara lika som du; men jag skall straffa dig, och sätta dig det under ögonen.
To tu dari, un kad Es ciešu klusu, tad tu domā, ka Es tāds pat esmu kā tu; bet Es tevi pārmācīšu un tev to turēšu priekš acīm.
22 Märker dock det, I som Gud förgäten, att jag icke en gång bortrycker, och är så ingen förlösare mer.
Saprotiet jel to, jūs, kas Dievu aizmirstat, lai Es nesaplosu, un izglābēja nav.
23 Den der tack offrar, han prisar mig; och der är vägen, att jag visar honom Guds salighet.
Kas pateicību upurē, tas Mani tur godā; un tas ir tas ceļš, kā Es tam rādīšu Dieva pestīšanu.
