Psaltaren 49
1 En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas. Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven;
Nǝƣmiqilǝrning bexiƣa tapxurulup oⱪulsun dǝp, Koraⱨning oƣulliri üqün yezilƣan küy: — I barliⱪ hǝlⱪlǝr, kɵngül ⱪoyup anglanglar! Yǝr yüzidǝ turuwatⱪanlar, ⱪulaⱪ selinglar!
2 Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.
Mǝyli addiy puⱪra, ya esilzadilǝr, Ya bay, ya gadaylar bolsun, ⱨǝmminglar anglanglar!
3 Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd.
Aƣzim danaliⱪni sɵzlǝydu, Dilim ǝⱪilgǝ uyƣun ixlarni oylap qiⱪidu.
4 Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela.
Ⱪuliⱪim ⱨekmǝtlik tǝmsilni zǝn ⱪoyup anglaydu, Qiltar qelip sirliⱪ sɵzni eqip berimǝn.
5 Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?
Eƣir künlǝrdǝ, meni ⱪiltaⱪⱪa qüxürmǝkqi bolƣanlarning ⱪǝbiⱨlikliri ǝtrapimda bolsimu, Mǝn nemixⱪa ⱪorⱪidikǝnmǝn?
6 Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.
Ular bayliⱪliriƣa tayinidu, Mal-mülüklirining zorluⱪi bilǝn qongqiliⱪ ⱪilidu;
7 Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;
Insan mǝnggügǝ yaxap, Gɵr-ⱨangni kɵrmǝsliki üqün, Ⱨeqkim ɵz buradǝrining ⱨayatini pul bilǝn ⱪayturuwalalmaydu; Wǝ yaki Hudaƣa uning jenini ⱪutuldurƣudǝk baⱨani berǝlmǝydu; (Qünki uning jenining baⱨasi intayin ⱪimmǝt, Wǝ bu baⱨa boyiqǝ bolƣanda, mǝnggügǝ ⱪǝrz tapxuruxi kerǝktur)
8 Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga;
9 Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser.
10 Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm.
Ⱨǝmmigǝ ayanki, danixmǝn adǝmlǝrmu ɵlidu; Ⱨǝmmǝ adǝm bilǝn tǝng, nadan wǝ ⱨamaⱪǝtlǝr billǝ ⱨalak bolidu, Xundaⱪla ular mal-dunyasini ɵzgilǝrgǝ ⱪaldurup ketidu.
11 Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene.
Ularning kɵnglidiki oy-pikirlǝr xundaⱪki: «Ɵy-imaritimiz mǝnggügǝ, Makan-turalƣulirimiz dǝwrdin-dǝwrgiqǝ bolidu»; Ular ɵz yǝrlirigǝ isimlirini nam ⱪilip ⱪoyidu.
12 Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä.
Biraⱪ insan ɵzining nam-izzitidǝ turiwǝrmǝydu, U ⱨalak bolƣan ⱨaywanlardǝk ketidu.
13 Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. (Sela)
Ularning muxu yoli dǝl ularning nadanliⱪidur; Lekin ularning kǝynidin dunyaƣa kǝlgǝnlǝr, yǝnila ularning eytⱪan sɵzlirigǝ apirin oⱪuydu. (Selaⱨ)
14 De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva. (Sheol h7585)
Ular ⱪoylardǝk tǝⱨtisaraƣa yatⱪuzulidu; Ɵlüm ularni ɵz ozuⱪi ⱪilidu; Ətisi sǝⱨǝrdǝ duruslar ularning üstidin ⱨɵküm yürgüzidu; Ularning güzǝlliki qiritilixⱪa tapxurulidu; Tǝⱨtisara bolsa ularning ⱨǝywǝtlik makanidur! (Sheol h7585)
15 Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. (Sela) (Sheol h7585)
Biraⱪ Huda jenimni tǝⱨtisaraning ilkidin ⱪutⱪuzidu; Qünki U meni ⱪobul ⱪilidu. (Selaⱨ) (Sheol h7585)
16 Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder;
Birsi beyip ketip, ailǝ-jǝmǝtining abruyi ɵsüp kǝtsimu, Ⱪorⱪma;
17 Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom;
Qünki u ɵlgǝndǝ ⱨeqnǝrsisini elip ketǝlmǝydu; Uning xɵⱨriti uning bilǝn billǝ [gɵrgǝ] qüxmǝydu.
18 Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar.
Gǝrqǝ u ɵmür boyi ɵzini bǝhtlik qaƣliƣan bolsimu, (Bǝrⱨǝⱪ, kixilǝr ronaⱪ tapⱪiningda, ǝlwǝttǝ seni ⱨaman mahtaydu)
19 Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset.
Ahiri berip, u yǝnila ata-bowilirining yeniƣa ketidu; Ular mǝnggügǝ yoruⱪluⱪni kɵrǝlmǝydu.
20 Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.
Insan izzǝt-abruyda bolup, lekin yorutulmisa, Ⱨalak bolidiƣan ⱨaywanlarƣa ohxax bolidu, halas.
