Psaltaren 49

1 En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas. Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven;

Komail kainok kan karoj ron o dedeki, komail toun jap karoj.

2 Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.

Ir karoj, aramaj o jaupeidi, ir karoj me kapwapwa o jamama kan!

3 Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd.

Au ai pan kaparok duen lolekon, o monion I duen lamalam pun.

4 Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela.

I pan kapaike don jalon ai lepen majan, o i pan kajaleda me rir akan ni nil en arp.

5 Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?

Da me i en majak ni ran apwal akan, ma me japun kan kapil ia pena,

6 Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.

Me kin kaporoporeki ar dipijou o juaiki ar kapwa toto?

7 Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;

Pwe jota me kak dorela ri a, de tomeki i ren Kot,

8 Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga;

(Pwe meid apwal, en dorela nen ar; a jota pan pwaida kokolata).

9 Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser.

Pwen maur potopot o jota kilan joujou o.

10 Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm.

Pwe a kin kilan, me lolekon kan kin mela dueta me pweipwei o iakalar akan, o re pan mueid on amen ar dipijou kan.

11 Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene.

I me re kin peren kida, ma im arail pan duedueta, o deu’rail pan mimieta kokolata; o re konekon melel nin jappa.

12 Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä.

Ari jo, aramaj me konekon jota kak mimieta ni mepukat, pwe a pan kokowei dueta man amen.

13 Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. (Sela)

let ar wiawia pukat meid pweipwei; ari jo, kadaudok ar kin kapina ki au arail.

14 De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva. (Sheol h7585)

Re wonon nan wajan mela dueta pwin jip; mela kin kamana ir; a me lelapok kan pan kaun irail da madan, o mom ar pan joredi, o re pan doo jan deurail, mimieta nan pweleko. (Sheol h7585)

15 Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. (Sela) (Sheol h7585)

A Kot pan kotin dorela nen i jan nan mana en wajan mela, pwe a pan kotin japwilimane kin ia. (Sheol h7585)

16 Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder;

Koe der puriamuiki, ma amen pan kapwapwala, o ma linan en im a pan laudala.

17 Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom;

Pwe a jota pan wala meakot ni a pan mela, o a linan jota pan idauenla i.

18 Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar.

A kin injenemau kila peren en maur kajelel wet, o aramaj kin kapina ir, me kin apapwali pein ir eta ni maur et.

19 Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset.

A pan idauen la jam a kan, ap jolar kilan marain kokolata.

20 Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.

Ari, ma aramaj amen indand mau, ap jota a lamalam, a pan kokowei dueta man amen.