Psaltaren 49
1 En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas. Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven;
Hlustið nú háir og lágir, ríkir og fátækir.
2 Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.
Allir heimsbúar hlýðið á.
3 Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd.
Ég tala til ykkar vísdómsorð.
4 Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela.
Með undirleik hörpu kveð ég um hyggindi, veiti svör við spurningum lífsins:
5 Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?
Láttu ekki ógæfuna hræða þig, né óvini sem umkringja þig með illsku!
6 Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.
Auðæfum sínum treysta þeir og stæra sig af miklu ríkidæmi
7 Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;
en þó gæti enginn þeirra greitt Guði lausnargjald fyrir bróður sinn, keypt hann lausan.
8 Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga;
Sál mannsins er dýrmætari en svo að hún verði keypt fyrir fé.
9 Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser.
Auður alls heimsins hrekkur ekki til að kaupa einum manni líf og forða honum frá gröfinni.
10 Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm.
Þið auðmenn og vitringar og aðrir sem hreykið ykkur hátt, þið munuð farast eins og aðrir menn. Þið hafið enga kröfu til lífsins fremur en fífl og fáráðlingar. Þið verðið að eftirláta öðrum auð ykkar.
11 Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene.
Hús og eignir bera nöfn ykkar rétt eins og þið ætlið að búa þar að eilífu!
12 Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä.
Nei, maðurinn verður að deyja. Hann er eins og skepnurnar, þrátt fyrir frægð sína og frama.
13 Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. (Sela)
Slík verða afdrif hinna hrokafullu en samt mun þeirra getið með virðingu þegar þeir eru dauðir.
14 De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva. (Sheol h7585)
En þeir fá ekki umflúið dauðann. Þegar upp er staðið verða hinir vondu að þjóna hinum góðu. Vald auðsins er þeim gagnslaust í dauðanum og ekki taka þeir auðæfi sín með sér. (Sheol h7585)
15 Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. (Sela) (Sheol h7585)
En hvað um mig? Guð mun leysa sál mína frá dauða og frelsa mig úr helju. (Sheol h7585)
16 Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder;
Vertu ekki gramur þótt einhver verði ríkur og reisi sér glæsihöll.
17 Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom;
Ekkert af því mun hann taka með sér í gröfina, ekki einu sinni frægð sína!
18 Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar.
Í lifanda lífi telur hann sig heppinn og heimurinn klappar honum lof í lófa,
19 Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset.
en þó deyr hann eins og aðrir og hverfur inn í myrkrið.
20 Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.
Sá sem elskar eigin lofstír deyr eins og skepnan, þrátt fyrir frægð sína og frama.
