Psaltaren 44
1 En undervisning Korah barnas, till att föresjunga. Gud, vi hafve med våra öron hört, våre fäder hafva det förtäljt oss, hvad du i deras dagar gjort hafver fordom.
Neghmichilerning béshigha tapshurulup oqulsun dep, Korahning oghulliri üchün yézilghan «Masqil»: — I Xuda, öz qulaqlirimiz bilen angliduq, Atilirimiz bizge bayan qilip, Öz künliride, yeni qedimki zamanlarda Séning qilghan zor ishliringni uqturghanidi;
2 Du hafver med dine hand fördrifvit Hedningarna; men dem hafver du insatt. Du hafver förderfvat folken; men dem hafver du utvidgat.
Sen [ata-bowilirimizning aldida] Öz qolung bilen yat ellerni qoghliwétip, Ularning [zéminigha ata-bowilirimizni] orunlashturdung; Yat qowmlargha apet chüshürüp, ularni tarqitiwetting.
3 Ty de hafva icke intagit landet genom sitt svärd, och deras arm halp dem intet; utan din högra hand, din arm och ditt ansigtes ljus; ty du hade ett behag till dem.
Berheq, bowilirimiz zéminni öz qilichi bilen alghini yoq, Öz biliki bilen özlirini qutquzghinimu yoq; Bu belki Séning ong qolung, Séning biliking we jamalingning nurining qilghinidur; Chünki Sen ulardin xursenlik tapting.
4 Gud, du äst den samme min Konung, som Jacob hjelp tillsäger.
Sen Özüng méning padishahimdursen, i Xuda, Sen Yaqup üchün ghelibiler buyrughuchidursen.
5 Igenom dig skole vi nederslå våra fiendar. I ditt Namn vilje vi undertrampa dem som sig emot oss sätta.
Sen arqiliq biz reqiblirimizni heydiwétimiz; Naming bilen özimizge qarshi turghanlarni cheyleymiz;
6 Ty Jag förlåter mig icke uppå min båga, och mitt svärd kan intet hjelpa mig;
Chünki öz oqyayimgha tayanmaymen, Qilichimmu méni qutquzalmaydu.
7 Utan du hjelper oss ifrå våra fiendar, och gör dem till skam, som hata oss.
Chünki Sen bizni reqiblirimizdin qutquzdung, Bizge öch bolghanlarni yerge qaratting.
8 Vi vilje dagliga berömma oss af Gudi, och tacka dino Namne evinnerliga. (Sela)
Xudani kün boyi iptixarlinip maxtaymiz; Namingni ebedil’ebedgiche medhiyileymiz. (Sélah)
9 Hvi bortdrifver du då nu oss, och låter oss till skam varda; och drager icke ut i vårom här?
Biraq Sen [hazir] bizni tashlawétip ahanetke qaldurdung; Qoshunlirimiz bilen jengge bille chiqmaysen.
10 Du låter oss fly för våra fiendar, att de, som oss hata, skola beröfva oss.
Sen reqiblirimiz aldida bizni chékindürdüng; Bizni öchmenlerge xalighanche talan-taraj qildurdung.
11 Du låter uppäta oss såsom får, och förströr oss ibland Hedningarna.
Soyushqa tapshurulghan qoylardek, bizni ulargha tapshurdung, Eller arisigha bizni tarqitiwetting.
12 Du säljer ditt folk förgäfves, och tager der intet före.
Sen Öz xelqingni bikargha sétiwetting, Uning qimmitidin Özüng héch béyip ketmiding;
13 Du gör oss till smälek vårom grannom; till spott och hån dem som omkring oss äro.
Sen bizni qoshna ellerning mesxirisige qaldurghansen; Etrapimizdikilerge ahanet, zangliq obyékti qildingsen.
14 Du gör oss till ett ordspråk ibland Hedningarna, och att folken rista hufvudet öfver oss.
Sen bizni eller arisida söz-chöchekke qoydungsen, Yat qowmlar bizge bash chayqiship qarashmaqta.
15 Dagliga är min smälek för mig, och mitt ansigte är fullt med skam;
Mesxire hem kupurluq éytquchilarning awazi tüpeylidin, Düshmenler we öch alghuchilar tüpeylidin, Kün boyi uyatim aldimdin ketmeydu, Yüzümning nomusi méni chirmiwaldi.
16 Att jag måste de försmädare och lastare höra, och fienderna och de hämndgiruga se.
17 Allt detta är öfver oss kommet, och vi hafve dock intet förgätit dig, eller otroliga i ditt förbund handlat.
Mana bularning hemmisi béshimizgha chüshti; Biraq biz Séni untumiduq, Yaki ehdengge héch asiyliq qilmiduq;
18 Vårt hjerta är icke affallet, eller vår gång viken ifrå din väg;
Qelbimiz héch yanmidi, Sanga sadaqetsizlik qilmiduq, Qedemlirimiz yolungdin héch ézip ketmidi.
19 Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfvertäcker oss med mörker.
Biraq Sen bizni chilböriler makanida ezding, Bizge ölüm sayisini chaplashturdung.
20 Om vi vår Guds Namn förgätit hade, och våra händer upplyft till en främmande Gud;
Eger biz Xudayimizning namini untughan bolsaq, Yaki yat bir ilahqa qol kötürgen bolsaq,
21 Det kunde Gud väl finna. Nu känner han ju vår hjertans grund.
Xuda Sen choqum buni sürüshte qilmas idingmu, Qelbtiki sirlarni bilip turidighan tursang?
22 Ty vi varde ju dagliga för dina skull dräpne, och äro räknade såsom slagtefår.
Biraq Sen tüpeyli biz kün boyi qirilmaqtimiz; Boghuzlinishni kütüp turghan qoylar kebi hésablanmaqtimiz.
23 Uppväck dig, Herre; hvi sofver du? Vaka upp, och bortdrif oss icke med allo.
Oyghan, i reb! Némishqa uxlap yatisen? Ornungdin tur, bizni menggüge tashlawetmigeysen!
24 Hvi fördöljer du ditt ansigte; och förgäter vårt elände och tvång?
Némishqa yüzüngni bizdin yoshurisen? Némishqa külpetlirimizge, uchrighan zulumlirimizgha pisent qilmaysen?
25 Ty vår själ är nederböjd till jordena; vår buk låder vid jordena.
Qarighina, jénimiz tupraqta béghirlap yüridu; Ténimiz yerge chaplashti;
26 Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för dina godhets skull.
Ornungdin turup bizge yardemde bolghaysen! Özüngning özgermes muhebbiting sewebidin, Bizlerni hörlükke chiqarghaysen!
