Psaltaren 44

1 En undervisning Korah barnas, till att föresjunga. Gud, vi hafve med våra öron hört, våre fäder hafva det förtäljt oss, hvad du i deras dagar gjort hafver fordom.

In finem, Filiis Core ad intellectum.

2 Du hafver med dine hand fördrifvit Hedningarna; men dem hafver du insatt. Du hafver förderfvat folken; men dem hafver du utvidgat.

Deus auribus nostris audivimus: patres nostri annunciaverunt nobis. Opus, quod operatus es in diebus eorum: et in diebus antiquis.

3 Ty de hafva icke intagit landet genom sitt svärd, och deras arm halp dem intet; utan din högra hand, din arm och ditt ansigtes ljus; ty du hade ett behag till dem.

Manus tua gentes disperdidit, et plantasti eos: afflixisti populos, et expulisti eos:

4 Gud, du äst den samme min Konung, som Jacob hjelp tillsäger.

Nec enim in gladio suo possederunt terram, et brachium eorum non salvavit eos: Sed dextera tua, et brachium tuum, et illuminatio vultus tui: quoniam complacuisti in eis.

5 Igenom dig skole vi nederslå våra fiendar. I ditt Namn vilje vi undertrampa dem som sig emot oss sätta.

Tu es ipse rex meus et Deus meus: qui mandas salutes Iacob.

6 Ty Jag förlåter mig icke uppå min båga, och mitt svärd kan intet hjelpa mig;

In te inimicos nostros ventilabimus cornu, et in nomine tuo spernemus insurgentes in nobis.

7 Utan du hjelper oss ifrå våra fiendar, och gör dem till skam, som hata oss.

Non enim in arcu meo sperabo: et gladius meus non salvabit me.

8 Vi vilje dagliga berömma oss af Gudi, och tacka dino Namne evinnerliga. (Sela)

Salvasti enim nos de affligentibus nos: et odientes nos confudisti.

9 Hvi bortdrifver du då nu oss, och låter oss till skam varda; och drager icke ut i vårom här?

In Deo laudabimur tota die: et in nomine tuo confitebimur in sæculum.

10 Du låter oss fly för våra fiendar, att de, som oss hata, skola beröfva oss.

Nunc autem repulisti et confudisti nos: et non egredieris Deus in virtutibus nostris.

11 Du låter uppäta oss såsom får, och förströr oss ibland Hedningarna.

Avertisti nos retrorsum post inimicos nostros: et qui oderunt nos, diripiebant sibi.

12 Du säljer ditt folk förgäfves, och tager der intet före.

Dedisti nos tamquam oves escarum: et in gentibus dispersisti nos.

13 Du gör oss till smälek vårom grannom; till spott och hån dem som omkring oss äro.

Vendidisti populum tuum sine pretio: et non fuit multitudo in commutationibus eorum.

14 Du gör oss till ett ordspråk ibland Hedningarna, och att folken rista hufvudet öfver oss.

Posuisti nos opprobrium vicinis nostris, subsannationem et derisum his, qui sunt in circuitu nostro.

15 Dagliga är min smälek för mig, och mitt ansigte är fullt med skam;

Posuisti nos in similitudinem Gentibus: commotionem capitis in populis.

16 Att jag måste de försmädare och lastare höra, och fienderna och de hämndgiruga se.

Tota die verecundia mea contra me est, et confusio faciei meæ cooperuit me.

17 Allt detta är öfver oss kommet, och vi hafve dock intet förgätit dig, eller otroliga i ditt förbund handlat.

A voce exprobrantis, et obloquentis: a facie inimici, et persequentis.

18 Vårt hjerta är icke affallet, eller vår gång viken ifrå din väg;

Hæc omnia venerunt super nos, nec obliti sumus te: et inique non egimus in testamento tuo.

19 Att du så sönderslår oss ibland drakar, och öfvertäcker oss med mörker.

Et non recessit retro cor nostrum: et declinasti semitas nostras a via tua:

20 Om vi vår Guds Namn förgätit hade, och våra händer upplyft till en främmande Gud;

Quoniam humiliasti nos in loco afflictionis, et cooperuit nos umbra mortis.

21 Det kunde Gud väl finna. Nu känner han ju vår hjertans grund.

Si obliti sumus nomen Dei nostri, et si expandimus manus nostras ad deum alienum:

22 Ty vi varde ju dagliga för dina skull dräpne, och äro räknade såsom slagtefår.

Nonne Deus requiret ista? ipse enim novit abscondita cordis. Quoniam propter te mortificamur tota die: æstimati sumus sicut oves occisionis.

23 Uppväck dig, Herre; hvi sofver du? Vaka upp, och bortdrif oss icke med allo.

Exurge, quare obdormis Domine? exurge, et ne repellas in finem.

24 Hvi fördöljer du ditt ansigte; och förgäter vårt elände och tvång?

Quare faciem tuam avertis, oblivisceris inopiæ nostræ et tribulationis nostræ?

25 Ty vår själ är nederböjd till jordena; vår buk låder vid jordena.

Quoniam humiliata est in pulvere anima nostra: conglutinatus est in terra venter noster.

26 Statt upp, hjelp oss, och förlös oss, för dina godhets skull.

Exurge Domine, adiuva nos: et redime nos propter nomen tuum.