Psaltaren 42
1 En undervisning, Korah barnas, till att föresjunga. Såsom hjorten ropar efter friskt vatten, så ropar min själ, Gud, till dig.
Saksuk ing sihtui ang ngai amyihna, Aw Khawsa, kang myihla ing nang ning ngai soeih hy.
2 Min själ törster efter Gud, efter den lefvande Gud. När skall jag dertill komma, att jag måtte se Guds ansigte?
Ka hqingnaak ing Khawsa, ak hqing Khawsa ce tui na ngaih hy. Ityk awh nu ka ceh nawh Khawsa ing ka ning hqum lah voei?
3 Mine tårar äro min spis dag och natt, då man dagliga till mig säger: Hvar är nu din Gud?
Khawmthan khawdai mikphli tui ve buh na ai nyng saw, thlangkhqi ing khawnghi zung awh, “Na Khawsa hana a awm? ni tina uhy.
4 När jag nu derpå tänker, så utgjuter jag mitt hjerta vid mig sjelfvan; ty jag ville gerna gå med hopenom, och med dem vandra till Guds hus; med glädje och tacksägelse ibland hopen som högtid hålla.
Khawty khaw ning awh thlangkqeng ing Khawsa im na ceh buk buk doena khy ang kqang ing awmhly zeelnaak awi ak kqawn khqi ce kak poek awh, ka hqingnaak ve khuikha hy.
5 Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han hjelper mig med sitt ansigte.
Aw ka hqingnaak kawtih nang ngam khak vik hy voei? Ikawtih kak kaw khuiawh ngaihang tum na a awm? Bawipa awh ngaih-unaak ce ta lah, ka hulkung ingkaw ka Khawsa ce kyihcah hyn ngai kawng.
6 Min Gud, bedröfvad är min själ i mig; derföre tänker jag på dig, i det land vid Jordan, och Hermonim, på de litsla bergena.
Kak kawk khuiawh ka hqingnaak ve ang ngam khak hawh dawngawh; Jordan qam, Herman tlang sang. Mizar mawl awhkawng namah ce ni sim loet kawng.
7 Dine floder fräsa fast, så att ett djup brusar här, och ett djup der; alle dine vattuvågor och böljor utöfver mig.
Chawihawng tuih awi awh tuihdung ingkaw tuihdung ce khy qu nih nawh na tuiphu ingkaw tui sambakkhqi ing ni liu mylh hy.
8 Om dagen hafver Herren utlofvat sina godhet, och om nattene sjunger jag honom, och beder till mins lifs Gud.
Khawkdai awh Bawipa ing a lungnaak ce hlat law nawh, khawmthan awh a laa ce ka venawh awm sak hy. Ka hqingnaak Khawsa venawh kak cykcahnaak ce awm hy.
9 Jag säger till Gud, min klippa: Hvi hafver du förgätit mig? Hvi måste jag gå så sorgse, när min fiende mig tränger?
Lungnu ka Khawsa venawh, “Ikawtih na nim hilh hyt vik? Ikawtih ka qaal ing ani penelt qap awh kawboet ing ko doena kang pla khing kaw?” tina nyng.
10 Det är såsom ett mord i mina ben, att mine fiender skämma mig; då de dagliga till mig säga: Hvar är nu din Gud?
Ka qaalkhqi zakdam kawi awi awh ka quhkhqi awm thih pit dyna khuikha hy; myngawi, “Hana na Khawsa a awm?” ni tina uhy.
11 Hvad bedröfvar du dig, min själ, och äst så orolig i mig? Hoppas uppå Gud; ty jag skall ännu tacka honom, att han mitt ansigtes hjelp och min Gud är.
Aw ka hqingnaak, kawtih nang ngam khak vik? Khawtih kak kawk khuiawh ngaihang tum na na awm? Bawipa awh ngaih-unaak ce ta lah, anih taw kam kyihcah hly dawngawh, ka hulkung ingkaw ka Khawsa ce.
