Psaltaren 41

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Säll är den, som låter sig vårda; om den fattiga; honom skall Herren hjelpa i den onda tiden.

To the chief Musician, A Psalm of David. Blessed [is] he that considereth the poor: the LORD will deliver him in time of trouble.

2 Herren skall bevara honom, och hålla honom i lifve, och låta honom gå väl på jordene, och icke gifva honom uti hans fiendars vilja.

The LORD will preserve him, and keep him alive; [and] he shall be blessed upon the earth: and thou wilt not deliver him unto the will of his enemies.

3 Herren skall vederqvicka honom på hans sotesäng; du hjelper honom ifrån alla hans krankhet.

The LORD will strengthen him upon the bed of languishing: thou wilt make all his bed in his sickness.

4 Jag sade: Herre, var mig nådelig; hela mina själ, ty jag hafver syndat emot dig.

I said, LORD, be merciful unto me: heal my soul; for I have sinned against thee.

5 Mine ovänner talade ondt emot mig: När kan han dö, och hans namn förgås?

Mine enemies speak evil of me, When shall he die, and his name perish?

6 De komma till att skåda, och menat dock intet af hjertat; utan söka något, det de lasta måga, gå bort och förat ut.

And if he come to see [me], he speaketh vanity: his heart gathereth iniquity to itself; [when] he goeth abroad, he telleth [it].

7 Alle de som mig hata, tassla tillhopa emot mig, och tänka ondt öfver mig.

All that hate me whisper together against me: against me do they devise my hurt.

8 De hafva beslutit ett skalkastycke öfver mig: När han ligger, skall han intet uppstå igen.

An evil disease, [say they], cleaveth fast unto him: and [now] that he lieth he shall rise up no more.

9 Och min vän, den jag mig betrodde, den mitt bröd åt, trampade mig under fötterna.

Yea, mine own familiar friend, in whom I trusted, which did eat of my bread, hath lifted up [his] heel against me.

10 Men du, Herre, var mig nådelig, och hjelp mig upp, så vill jag vedergälla dem.

But thou, O LORD, be merciful unto me, and raise me up, that I may requite them.

11 Derpå märker jag, att du ett behag till mig hafver, att min fiende icke skall glädja sig öfver mig.

By this I know that thou favourest me, because mine enemy doth not triumph over me.

12 Men mig uppehåller du för mina fromhets skull, och ställer mig inför ditt ansigte evinnerliga.

And as for me, thou upholdest me in mine integrity, and settest me before thy face for ever.

13 Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån nu, allt intill evighet. Amen, Amen.

Blessed [be] the LORD God of Israel from everlasting, and to everlasting. Amen, and Amen.