< Psaltaren 40 >

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Jag förbidde Herran; och han böjde sig till mig, och hörde mitt rop;
Для дириґента хору. Псалом Давидів. Непохитно наді́юсь на Господа, і Він прихилився до мене, і блага́ння моє Він почув.
2 Och drog mig utu den grufveliga kulone, och utu träcken; och satte mina fötter uppå ett hälleberg, så att jag visst gå kan;
Витяг мене Він із згу́бної ями, із багна́ болоти́стого, і поставив на скелі ноги мої, і зміцнив мої сто́пи,
3 Och hafver gifvit mig en ny viso i munnen till att lofva vår Gud. Det skola månge se, och frukta Herran, och hoppas uppå honom.
і дав пісню нову́ в мої уста, для нашого Бога хвалу́, — нехай бачать багато-хто й по́страх хай мають, і хай вони мають надію на Господа!
4 Säll är den som sitt hopp sätter till Herran, och icke vänder sig till de högfärdiga, och de der med lögn umgå.
Блаженна люди́на, що Бога вчинила своєю тверди́нею, і не зверта́лась до пи́шних та тих, що вони до неправди схиляються!
5 Herre, min Gud, stor äro din under, och dine tankar som du på oss bevisar; dig är ingen ting lik. Jag vill förkunna dem, och deraf säga, ändock de stå icke till att räkna.
Багато вчинив Ти, о Господи, Боже мій, Твої чу́да й думки Твої — тільки про нас, нема Тобі рівного! Я хотів би все це показати й про це розказати, та воно численні́ше, щоб можна його розпові́сти.
6 Offer och spisoffer behaga dig intet; men öronen hafver du öppnat mig. Du vill hvarken bränneoffer eller syndoffer.
Жертви й прино́шення Ти не схотів, Ти розкрив мені уші, цілопа́лення й жертви покутної Ти не жадав.
7 Då sade jag: Si, jag kommer; i bokene är skrifvet om mig.
Тоді я сказав: „Ось я прийшов із зво́єм книжки, про мене написаної“.
8 Din vilja, min Gud, gör jag gerna; och din lag hafver jag i mitt hjerta.
Твою волю чини́ти, мій Боже, я хо́чу, і Зако́н Твій — у мене в се́рці.
9 Jag vill predika rättfärdigheten uti den stora församlingen. Si, jag vill icke låta stoppa mig munnen till; Herre, du vetst det.
Я проповідував правду в великому зборі, — ото, своїх уст не ув'я́знюю я, Господи, знаєш Ти, —
10 Dina rättfärdighet fördöljer jag icke i mitt hjerta; om dina sanning och om dina salighet talar jag. Jag fördöljer icke dina godhet och trohet, uti den stora församlingen.
справедливість Твою не ховав я в сере́дині серця свого, про вірність Твою та спасі́ння Твоє я звіщав, не таїв я про милість Твою та про правду Твою на великім зібра́нні.
11 Men, Herre, vänd dock icke dina barmhertighet ifrå mig; låt dina godhet och trohet bevara mig alltid.
Тому, Господи, не ув'язни́ милосердя Свого від мене, а милість та правда Твоя нехай за́вжди мене стережу́ть,
12 Ty mig är ondt uppåkommet, der intet tal på är; mina synder hafva tagit mig fatt, så att jag icke se kan; de äro flera än håren på mitt hufvud, och mitt hjerta hafver öfvergifvit mig.
бо нещастя без ліку мене оточи́ли, беззако́ння мої досягли́ вже мене, так що й бачити не мо́жу, — вони численнішими стали за воло́сся на моїй голові, і серце моє опустило мене.
13 Låt det täckas, dig, Herre, att du undsätter mig; skynda dig, Herre, till att hjelpa mig.
Зволь спасти мене, Господи, Господи, поспіши ж бо на поміч мені, —
14 Skämme sig, och på skam komme, alle de som efter mina själ stå, att de skola förgöra henne; falle tillrygga, och komme på skam de mig ondt unna.
нехай посоро́млені будуть, і хай зга́ньблені будуть усі, хто шукає моєї душі, щоб схопи́ти її! Нехай подадуться назад, і нехай посоро́млені бу́дуть, хто бажає для мене лихого!
15 Förskräcke sig uti sine skam de som öfver mig ropa: Så, så.
Бодай скам'яні́ли від со́рому ті, хто говорить до мене: „Ага! Ага!“
16 Fröjde sig och vare glade i dig, alle de som fråga efter dig; och de som dina salighet älska, säga alltid: Herren vare högeliga lofvad.
Нехай ті́шаться та веселя́ться Тобою всі ті, хто шукає Тебе та хто любить спасі́ння Твоє, нехай за́вжди говорять: „Хай буде великий Госпо́дь!“
17 Ty jag är fattig och elände, men Herren sörjer för mig. Du äst min hjelpare och förlossare; min Gud, förtöfva icke.
А я вбогий та бідний, — за мене подбає Господь: моя поміч і мій оборо́нець — то Ти, Боже мій, — не спізня́йся!

< Psaltaren 40 >