Psaltaren 39

1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»

3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.

Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.