Psaltaren 39

1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.