Psaltaren 39

1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

Au chef des chantres. A Jeduthun, Psaume de David. Je disais: Je veillerai sur mes voies, De peur de pécher par ma langue; Je mettrai un frein à ma bouche, Tant que le méchant sera devant moi.

2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

Je suis resté muet, dans le silence; Je me suis tu, quoique malheureux; Et ma douleur n’était pas moins vive.

3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

Mon cœur brûlait au-dedans de moi, Un feu intérieur me consumait, Et la parole est venue sur ma langue.

4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

Éternel! Dis-moi quel est le terme de ma vie, Quelle est la mesure de mes jours; Que je sache combien je suis fragile.

5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

Voici, tu as donné à mes jours la largeur de la main, Et ma vie est comme un rien devant toi. Oui, tout homme debout n’est qu’un souffle. (Pause)

6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

Oui, l’homme se promène comme une ombre, Il s’agite vainement; Il amasse, et il ne sait qui recueillera.

7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

Maintenant, Seigneur, que puis-je espérer? En toi est mon espérance.

8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

Délivre-moi de toutes mes transgressions! Ne me rends pas l’opprobre de l’insensé!

9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

Je reste muet, je n’ouvre pas la bouche, Car c’est toi qui agis.

10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

Détourne de moi tes coups! Je succombe sous les attaques de ta main.

11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

Tu châties l’homme en le punissant de son iniquité, Tu détruis comme la teigne ce qu’il a de plus cher. Oui, tout homme est un souffle. (Pause)

12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

Écoute ma prière, Éternel, et prête l’oreille à mes cris! Ne sois pas insensible à mes larmes! Car je suis un étranger chez toi, Un habitant, comme tous mes pères.

13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.

Détourne de moi le regard, et laisse-moi respirer, Avant que je m’en aille et que ne sois plus!