Psaltaren 39
1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.
I said, I will take heed to my ways, that I sin not with my tongue: I will keep my mouth with a bridle, while the wicked is before me.
2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.
I was dumb with silence, I held my peace, even from good; and my sorrow was stirred.
3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.
My heart was hot within me, while I was musing the fire burned: then spake I with my tongue,
4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.
YHWH, make me to know mine end, and the measure of my days, what it is; that I may know how frail I am.
5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)
Behold, thou hast made my days as an handbreadth; and mine age is as nothing before thee: verily every man at his best state is altogether vanity. (Selah)
6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.
Surely every man walketh in a vain shew: surely they are disquieted in vain: he heapeth up riches, and knoweth not who shall gather them.
7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
And now, YHWH, what wait I for? my hope is in thee.
8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.
Deliver me from all my transgressions: make me not the reproach of the foolish.
9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.
I was dumb, I opened not my mouth; because thou didst it.
10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.
Remove thy stroke away from me: I am consumed by the blow of thine hand.
11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)
When thou with rebukes dost correct man for iniquity, thou makest his beauty to consume away like a moth: surely every man is vanity. (Selah)
12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.
Hear my prayer, O YHWH, and give ear unto my cry; hold not thy peace at my tears: for I am a stranger with thee, and a sojourner, as all my fathers were.
13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.
O spare me, that I may recover strength, before I go hence, and be no more.
