Psaltaren 39
1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.
Unto the end, for Idithun himself, a canticle of David. I said: I will take heed to my ways: that I sin not with my tongue. I have set guard to my mouth, when the sinner stood against me.
2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.
I was dumb, and was humbled, and kept silence from good things: and my sorrow was renewed.
3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.
My heart grew hot within me: and in my meditation a fire shall flame out.
4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.
I spoke with my tongue: O Lord, make me know my end. And what is the number of my days: that I may know what is wanting to me.
5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)
Behold thou hast made my days measurable: and my substance is as nothing before thee. And indeed all things are vanity: every man living.
6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.
Surely man passeth as an image: yea, and he is disquieted in vain. He storeth up: and he knoweth not for whom he shall gather these things.
7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
And now what is my hope? is it not the Lord? and my substance is with thee.
8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.
Deliver thou me from all my iniquities: thou hast made me a reproach to the fool.
9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.
I was dumb, and I opened not my mouth, because thou hast done it.
10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.
Remove thy scourges from me. The strength of thy hand hath made me faint in rebukes:
11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)
Thou hast corrected man for iniquity. And thou hast made his soul to waste away like a spider: surely in vain is any man disquieted.
12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.
Hear my prayer, O Lord, and my supplication: give ear to my tears. Be not silent: for I am a stranger with thee, and a sojourner as all my fathers were.
13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.
O forgive me, that I may be refreshed, before I go hence, and be no more.
