Psaltaren 39
1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.
To the chief music-maker. Of Jeduthun. A Psalm. Of David. I said, I will give attention to my ways, so that my tongue may do no wrong; I will keep my mouth under control, while the sinner is before me.
2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.
I made no sound, I said no word, even of good; and I was moved with sorrow.
3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.
My heart was burning in my breast; while I was deep in thought the fire was lighted; then I said with my tongue,
4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.
Lord, give me knowledge of my end, and of the measure of my days, so that I may see how feeble I am.
5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)
You have made my days no longer than a hand's measure; and my years are nothing in your eyes; truly, every man is but a breath. (Selah)
6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.
Truly, every man goes on his way like an image; he is troubled for no purpose: he makes a great store of wealth, and has no knowledge of who will get it.
7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.
And now, Lord, what am I waiting for? my hope is in you.
8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.
Make me free from all my sins; do not let me be shamed by the man of evil behaviour.
9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.
I was quiet, and kept my mouth shut; because you had done it.
10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.
No longer let your hand be hard on me; I am wasted by the blows of your hand.
11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)
By the weight of your wrath against man's sin, the glory of his form is wasted away; truly every man is but a breath. (Selah)
12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.
Let my prayer come to your ears, O Lord, and give attention to my cry, make an answer to my weeping: for my time here is short before you, and in a little time I will be gone, like all my fathers.
13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.
Let your wrath be turned away from me, so that I may be comforted, before I go away from here, and become nothing.
