Psaltaren 39

1 En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig.

Til Sangmesteren. Til Jedutun. En Salme af David.

2 Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig.

Jeg sagde: »Mine Veje vil jeg vogte paa, saa jeg ikke synder med Tungen; min Mund vil jeg holde i Tømme, saa længe den gudløse er mig nær!«

3 Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo.

Jeg var stum og tavs, jeg tav for at undgaa tomme Ord, men min Smerte naged,

4 Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste.

mit Hjerte brændte i Brystet, Ild lued op, mens jeg grunded; da talte jeg med min Tunge.

5 Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. (Sela)

Lær mig, HERRE, at kende mit Endeligt, det Maal af Dage, jeg har, lad mig kende, hvor snart jeg skal bort!

6 De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall.

Se, i Haandsbredder maalte du mine Dage ud, mit Liv er som intet for dig, som et Aandepust staar hvert Menneske der. (Sela)

7 Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag.

Kun som en Skygge er Menneskets Vandring, kun Tomhed er deres Travlhed; de samler og ved ej, hvem der faar det.

8 Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda.

Hvad bier jeg, Herre, da efter? Mit Haab staar ene til dig.

9 Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat.

Fri mig for al min Synd, gør mig ikke til Spot for Daarer!

10 Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff.

Jeg tier og aabner ikke min Mund, du voldte det jo.

11 När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. (Sela)

Borttag din Plage fra mig, under din vældige Haand gaar jeg til.

12 Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder.

Naar du tugter en Mand med Straf for hans Brøde, smuldrer du hans Herlighed hen som Møl; kun et Aandepust er hvert Menneske. (Sela)

13 Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.

Hør, o HERRE, min Bøn og lyt til mit Skrig, til mine Taarer tie du ej! Thi en fremmed er jeg hos dig, en Gæst som alle mine Fædre. Se bort fra mig, saa jeg kvæges, før jeg gaar bort og ej mer er til!