Psaltaren 38

1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.

2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.

3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.

4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.

5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.

6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.

7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.

8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.

9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.

10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.

11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.

12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.

13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;

14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.

15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.

16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.

17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.

18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.

19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.

20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.

21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.

22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.