Psaltaren 38
1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.
Dawid dwom. Adesrɛ. Ao Awurade, nka mʼanim wɔ wʼabofuo mu na ntwe mʼaso wɔ wʼabufuhyeɛ mu.
2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.
Wo bɛmma ahwire me mu, na wo nsa adwerɛ me.
3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.
Wʼabofuhyeɛ no enti, ahoɔden biara nni me mu; me bɔne enti, me nnompe ahodwo.
4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.
Mʼafɔdie amene me te sɛ adesoa a emu yɛ duru dodo.
5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
Mʼakuro bɔn na aporɔ ɛsiane me bɔne mu agyimisɛm enti.
6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.
Makoto na wɔabrɛ me ase; da mu nyinaa menantenante twa agyaadwoɔ.
7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.
Mʼakyi dompe mu yea boro so: ahoɔden biara nni me onipadua mu.
8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.
Mabrɛ na mapɛkyɛ koraa. Mʼakoma mu yea ma me si apinie.
9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.
Ao Awurade, deɛ merehwɛ anim nyinaa da wʼanim; mʼapinisie nhintaa wo.
10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.
Mʼakoma bɔ paripari, na mʼahoɔden asa mpo mʼaniwa aduru sum.
11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.
Mʼapirakuro enti me nnamfonom ne mʼayɔnkofoɔ mmɛn me; mʼafipamfoɔ twe wɔn ho firi me ho.
12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.
Wɔn a wɔpɛ sɛ wɔkum me no sum me mfidie, wɔn a wɔpɛ sɛ wɔha me no di me sɛeɛ ho nkɔmmɔ. Ɛda mu nyinaa wɔdwene nnaadaasɛm ho.
13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;
Mete sɛ ɔsotifoɔ a ɔnte asɛm, mete sɛ mumu a ɔntumi nkasa.
14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.
Mayɛ sɛ obi a ɔnte asɛm, deɛ nʼano ntumi mma mmuaeɛ.
15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.
Ao Awurade, meretwɛn wo; Ao Awurade me Onyankopɔn, wobɛgye me so.
16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
Mekaa sɛ, “Mma wɔn ani nnye; anaa mma wɔnhoahoa wɔn ho wɔ me nan a awatiri no enti.”
17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
Mereyɛ mahwe ase, na me yea da so wɔ me mu.
18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
Meka me mfomsoɔ kyerɛ; me bɔne hyɛ me so.
19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
Bebree na wɔyɛ mʼatamfoɔ; wɔn a wɔtane me kwa no dɔɔso.
20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
Wɔn a wɔde bɔne tua me papa so ka no bɔ me ahohora ɛberɛ a mereyɛ papa.
21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.
Ao, Awurade nnya me. Ao me Onyankopɔn, nkɔ akyiri!
22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.
Bra ntɛm bɛboa me, Awurade, mʼAgyenkwa. Wɔde ma ɔdwomkyerɛfoɔ no. Yedutun.
