Psaltaren 38

1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.

Oh Gospod, ne oštevaj me v svojem besu niti me ne karaj v svojem silnem nezadovoljstvu.

2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.

Kajti tvoje puščice trdno tičijo v meni in tvoja roka me boleče pritiska.

3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.

Zaradi tvoje jeze na mojem mesu ni zdravja niti ni v mojih kosteh zaradi mojega greha nobenega počitka.

4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.

Kajti moje krivičnosti so presegle mojo glavo, kakor težko breme so zame pretežke.

5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.

Moje rane zaudarjajo in so okužene zaradi moje nespametnosti.

6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.

Zaskrbljen sem, silno sem sklonjen, ves dan hodim in žalujem.

7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.

Kajti moja ledja so napolnjena z gnusno boleznijo in zdravja ni na mojem mesu.

8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.

Slaboten sem in boleče zlomljen, vpil sem zaradi nemira v svojem srcu.

9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.

Gospod, pred teboj je vse moje hrepenenje in moje stokanje ni skrito pred teboj.

10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.

Moje srce trepeta, moja moč me zapušča. Glede svetlobe mojih oči, je tudi ta odšla od mene.

11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.

Moji ljubi in moji prijatelji stojijo daleč stran od moje rane in moji sorodniki stojijo daleč stran.

12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.

Tudi tisti, ki mi strežejo po življenju, zame postavljajo zanke in tisti, ki iščejo mojo bolečino, govorijo pogubne stvari in si ves dan domišljajo prevare.

13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;

Toda jaz, kakor gluh človek, nisem slišal in bil sem nem človek, ki ne odpira svojih ust.

14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.

Tako sem bil človek, ki ne sliši in v čigar ustih ni opominov.

15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.

Kajti vate zaupam, oh Gospod, ti boš uslišal, oh Gospod, moj Bog.

16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.

Kajti rekel sem: » Usliši me, da se ne bi sicer veselili nad menoj. Ko moje stopalo zdrsuje, se poveličujejo proti meni.«

17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.

Kajti pripravljen sem, da se zaustavim in moja bridkost je nenehno pred menoj.

18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.

Kajti oznanil bom svojo krivičnost, žalosten bom zaradi svojega greha.

19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.

Toda moji sovražniki so živi in oni so močni, in tisti, ki me krivično sovražijo, so pomnoženi.

20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.

Tudi tisti, ki vračajo zlo za dobro, so moji nasprotniki, ker sledim stvari, ki je dobra.

21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.

Ne zapusti me, oh Gospod. Oh moj Bog, ne bodi daleč od mene.

22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.

Podvizaj se, da mi pomagaš, oh Gospod, rešitev moje duše.