Psaltaren 38
1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.
Ry Iehovà, ko mitrevok’ahy ami’ty fifombo’o; naho ko andilova’o ami’ty fiforoforoa’o.
2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.
Fa mitsamantake amako o ana-pale’oo, vaho manindry ahy ty fità’o.
3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.
Tararèñe ty fiaiko te hatorifiha’o, naho po-pijanganañe o taolakoo, ty amy tahikoy.
4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.
Fa nalipo’ o hakeokoo ty lohako, hoe kilankañe mavesatse tsy leoko.
5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
Mantiñe naho miborake o ferekoo ty amy hadagolako.
6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.
Mihohokohoke iraho naho mibokoke, toe mandala lomoñandro.
7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.
Lifo-pihobobohañe ty vaniako, tsy aman-kajangañe ty sandriko.
8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.
Volevole iraho, loho demoke, miñeoñeoñe ty fioremeñan-troko.
9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.
O Talè, fonga añatrefa’o eo ty fisalalàko, naho tsy mietak’ ama’o ty fiselekaiñako.
10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.
Midebodebo ty troko, milesa ty haozarako; naho nieng’ahiko ty hazavà’ o masokoo.
11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.
Ampiesoñe’ i angorosiko o mpiamakoo naho o rañekoo; naho mitrobàke ey o longokoo.
12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.
Nampidreñafe’ o mipay ty fiaikoo fandrike iraho, ikililia’ o mipay hijoy ahikoo, toe ikinia’e hakalitahañe lomoñandro.
13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;
F’ie manahake te giñe, tsy mahatsanoñe iraho, hoe bobo kanao tsy mahasoka-bava.
14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.
Eka, manahake ondaty valagìñe, tsy aman-dietse am-palie.
15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.
Ihe ry Iehovà ro fisalalàko, toe hanoiñe irehe ry Talè Andrianañahareko.
16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
Fa inao ty ahy: Tsy mone hirebeke iareo, ke hirengevoke te midorasitse o tombokoo.
17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
Toe veka’e hikorovoke iraho, amako lomoñandro ty fanaintaiñako.
18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
Toe iantofako o hakeokoo; naho lifo-kasosorañe ty amo tahikoo.
19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
Fe maozatse naho mahasibeke o rafelahikoo, maro ty malaiñe ahy tsy vente’e,
20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
aa kanao valea’iareo raty ty soa, heje’ iareo ty fañorihako ty hasoa.
21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.
Ko mamorintseñ’ ahy ry Iehovà, ko mitotse amako ry Andrianañahareko,
22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.
Malisà hañimb’ ahy ry Talè, Fandrombahañ’ ahy.
