< Psaltaren 38 >
1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.
Dāvida dziesma, par piemiņu. Kungs, nesodi mani Savā dusmībā, un nepārmāci mani Savā bardzībā.
2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.
Jo Tavas bultas man ir iespiedušās, un Tava roka pār mani nolaidusies.
3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.
Nekādas veselības nav pie manas miesas caur Tavu dusmību, nekāda miera nav manos kaulos caur maniem grēkiem.
4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.
Jo mani noziegumi iet pāri pār manu galvu, kā grūta nasta tie man palikuši par daudz grūti.
5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
Manas vātis smird un tek manas ģeķības dēļ.
6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.
Es eju salīcis un ļoti nospiests, cauru dienu es eju noskumis.
7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.
Jo manas iekšas ir moku pilnas, nekādas veselības nav pie manas miesas.
8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.
Es esmu pavisam sastindzis un sasists, es kaucu savas sirds vaimanās.
9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.
Kungs, Tavā priekšā ir visa mana kārošana, un mana nopūšanās Tev nav apslēpta.
10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.
Mana sirds trīc, mans spēks mani atstājis, arī pat manu acu gaismiņas man vairs nav.
11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.
Mani mīļie un mani draugi stāv tālu nost no manas mocības, un mani tuvākie stāv no tālienes.
12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.
Un kas manu dvēseli meklē, liek man valgus, un kas manu nelaimi meklē, runā postu un izdomā viltību cauru dienu.
13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;
Bet es esmu kā kurls, kas nedzird, un kā mēms, kas neatver savu muti.
14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.
Un es esmu kā vīrs, kas nedzird, un kam mutē vārdu pretim nav.
15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.
Jo es gaidu, Kungs, uz Tevi, Tu paklausīsi, Kungs, mans Dievs.
16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
Jo es sacīju: lai tie par mani nepriecājās; kad mana kāja šaubās, tad tie lai nelielās pret mani.
17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
Jo es esmu pie pašas krišanas un manas sāpes ir vienmēr manā priekšā.
18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
Jo savu noziegumu es izsūdzu, un man ir bail manu grēku dēļ.
19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
Bet mani ienaidnieki dzīvo un ir vareni, un kas mani par nepatiesu ienīst, tie vairojās.
20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
Un kas ļaunu par labu maksā, tie stāv man pretim, tāpēc ka es uz labu dzenos.
21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.
Neatstājies no manis, Kungs, mans Dievs! neesi tālu no manis nost,
22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.
Steidzies man palīgā, Kungs, mana pestīšana!