Psaltaren 38
1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.
Drottinn, ekki refsa mér, þótt þú sért reiður.
2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.
Örvar þínar standa í mér og hönd þín liggur þungt á mér.
3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.
Vegna reiði þinnar er ég sjúkur maður, heilsa mín er farin vegna synda minna.
4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.
Syndir mínar líkjast flóði sem færir mig í kaf, eins og byrði sem ég kikna undan.
5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
Ólykt leggur af sárum mínum – það er drep í þeim.
6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.
Ég er ráðþrota vegna synda minna. Ég ráfa um í angist liðlangan daginn.
7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.
Lendar mínar brenna af sviða og líkami minn er helsjúkur.
8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.
Máttur minn er þrotinn og ég er örvæntingu nær.
9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.
Drottinn, ég þrái bót á meini mínu! Þú heyrir kvein mín og andvörp.
10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.
Hjartað hamast í brjósti mér, kraftar mínir búnir og sjónin dvín.
11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.
Ástvinir mínir og góðir grannar forðast sjúkdóm minn og böl og frændur mínir eru á bak og burt.
12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.
Óvinir mínir sæta færis að drepa mig. Liðlangan daginn sitja þeir á svikráðum, brugga mér banaráð.
13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;
En illráð þeirra verka ekki á mig!
14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.
Ég virði þá ekki viðlits. Áform þeirra rætast ekki,
15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.
því að ég vona á þig, Drottinn, Guð minn. Kom þú og vernda mig.
16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
Þaggaðu niður í þeim sem hlæja að óförum mínum.
17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
Ég er að falli kominn og angist mín er enn hin sama.
18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
Ég játa syndir mínar og iðrast þess sem ég hef gert.
19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
En ofsóknum óvina minna linnir ekki og heift þeirra minnkar ekki. Þeir hata mig án ástæðu.
20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
Þeir launa mér gott með illu, hata mig fyrir góðverk mín.
21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.
Yfirgefðu mig ekki, Drottinn. Vík ekki frá mér!
22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.
Komdu skjótt og hjálpaðu mér, þú frelsari minn!
