Psaltaren 38
1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.
Dávid zsoltára emlékeztetőül. Uram, haragodban ne fenyíts meg engem; felgerjedésedben ne ostorozz meg engem!
2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.
Mert nyilaid belém akadtak, és kezed rám nehezült.
3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.
Nincs épség testemben a te haragodtól; nincs békesség csontjaimban vétkeim miatt.
4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.
Mert bűneim elborítják fejemet; súlyos teherként, erőm felett.
5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
Megsenyvedtek, megbűzhödtek sebeim oktalanságom miatt.
6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.
Lehorgadtam, meggörbedtem nagyon; naponta szomorúan járok.
7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.
Mert derekam megtelt gyulladással, és testemben semmi ép sincsen.
8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.
Erőtlen és összetört vagyok nagyon, s szívem keserűsége miatt jajgatok.
9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.
Uram, előtted van minden kívánságom, és nincs előled elrejtve az én nyögésem!
10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.
Szívem dobogva ver, elhágy erőm, s szemem világa – az sincs már velem.
11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.
Szeretteim és barátaim félreállanak csapásomban; rokonaim pedig messze állanak.
12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.
De tőrt vetnek, a kik életemre törnek, és a kik bajomra törnek; hitványságokat beszélnek, és csalárdságot koholnak mindennap.
13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;
De én, mint a siket, nem hallok, és olyan vagyok, mint a néma, a ki nem nyitja föl száját.
14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.
És olyanná lettem, mint az, a ki nem hall, és szájában nincsen ellenmondás.
15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.
Mert téged vártalak Uram, te hallgass meg Uram, Istenem!
16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
Mert azt gondolom: csak ne örülnének rajtam; mikor lábam ingott, hatalmaskodtak ellenem!
17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
És bizony közel vagyok az eleséshez, és bánatom mindig előttem van.
18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
Sőt bevallom bűneimet, bánkódom vétkem miatt.
19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
De ellenségeim élnek, erősödnek; megsokasodtak hazug gyűlölőim,
20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
És a kik jóért roszszal fizetnek; ellenem törnek, a miért én jóra törekszem.
21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.
Ne hagyj el Uram Istenem, ne távolodjál el tőlem!
22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.
Siess segítségemre, oh Uram, én szabadítóm!
