Psaltaren 38

1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.

Ein Psalm Davids. Zum Bekennen (der Sünde).

2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.

Jahwe, strafe mich nicht in deinem Zorn / Und züchtige mich nicht in deinem Grimm!

3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.

Denn deine Pfeile haben mich getroffen, / Und deine Hand liegt schwer auf mir.

4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.

Nichts Gesundes ist an meinem Leib ob deines Grolls, / Nichts Heiles in meinem Gebein ob meiner Sünde.

5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.

Denn meine Schuld geht über mein Haupt, / Wie schwere Last ist sie mir zu schwer.

6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.

Es stinken, es eitern meine Wunden / Um meiner Torheit willen.

7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.

Ich bin gekrümmt, bin sehr gebeugt, / Den ganzen Tag geh ich traurig einher.

8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.

Denn meine Lenden sind voll Brand, / Nichts Heiles ist an meinem Leib.

9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.

Ohnmächtig bin ich, ganz zerschlagen, / Ich schrei vor dem Schmerz, der in mir tobt.

10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.

O Herr, du kennst all mein Verlangen, / Mein Seufzen ist dir nicht verborgen.

11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.

Mein Herz pocht laut, meine Kraft ist weg, / Und das Licht meiner Augen, auch das ist dahin!

12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.

Meine Lieben und Freunde stehn fern meiner Pein, / Weit weg treten meine Verwandten.

13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;

Es legen Schlingen, die mir nach dem Leben trachten; / Die mein Unglück wünschen, beschließen Verderben / Und haben allzeit Tücke im Sinn.

14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.

Ich aber höre es nicht, als wäre ich taub, / Ich bin wie ein Stummer, der seinen Mund nicht öffnet.

15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.

Ich bin wie ein Mann, der nicht hören kann, / In dessen Mund keine Widerrede.

16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.

Denn auf dich, o Jahwe, harr ich, / Du wirst mich erhören, o Herr, mein Gott.

17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.

Denn ich spreche: "Laß sie mein sich nicht freun, / Wenn mein Fuß wankt, nicht wider mich großtun."

18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.

Ich bin ja nahe dem Fallen, / Und mein Kummer verläßt mich nie.

19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.

Denn meine Missetat mache ich kund, / Ich härme mich ob meiner Sünde.

20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.

Meine Feinde aber strotzen von Lebenskraft, / Und zahlreich sind, die mich grundlos hassen.

21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.

Sie vergelten mir Gutes mit Bösem, / Sie feinden mich an, weil ich Gutes erstrebe.

22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.

Verlaß mich nicht, o Jahwe! / Mein Gott, sei nicht ferne von mir! Eile, mir beizustehn, / Herr, meine Hilfe!