Psaltaren 38
1 En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.
A Melody of David. To bring to Remembrance. O Yahweh, do not, in thine anger, correct me, nor, in thy wrath, chastise me;
2 Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.
For, thine arrows, have sunk down into me, and thy hand, presseth heavily upon me.
3 Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.
There is no soundness in my flesh, By reason of thine indignation, There is no peace in my bones, By reason of my sin;
4 Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.
For, mine iniquities, have passed over my head, Like a heavy burden, they are too heavy for me:
5 Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.
My wounds are of bad odour—they have festered, by reason of my folly:
6 Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.
I am bent, I am bowed down very low. All the day, have I gloomily walked;
7 Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.
For, my loins, are filled with inflammation, and there is no soundness in my flesh:
8 Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.
I am benumbed and crushed exceedingly, —I have cried aloud because of the groaning of my heart.
9 Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.
O My Lord! before thee, is all my longing, and, my sighing, from thee, hath not been hid:
10 Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.
My heart, fluttereth, my strength hath forsaken me, and, as for the light of mine eyes, even they, are not with me:
11 Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.
My lovers, and my friends, from before my stroke, stand aloof, —and, my near ones, far away, do stand:
12 Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.
Yea they who are seeking my life, have laid snares, and they who are asking my harm, have threatened engulfing ruin, And, deceitful things—all day long, do they mutter.
13 Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;
But, I, as one deaf, will not hear, —and as one dumb, who will not open his mouth:
14 Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.
Thus have I become as a man who cannot hear, in whose mouth are no arguments:
15 Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.
Because, for thee, O Yahweh, have I waited, Thou, wilt answer, O Adonay, my God!
16 Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.
For I said, Lest they rejoice over me! When my feet were tottering, against me, have they magnified themselves:
17 Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.
For, I, to halt, am ready, and, my pain, is before me continually;
18 Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.
For, mine iniquity, will I declare, I shall be anxious because of my sin;
19 Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.
And, my foes, are alive—have become strong, —and multiplied are they who hate me for false cause:
20 Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.
Even they who are repaying evil for good, accuse me because I pursue the good.
21 Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.
Do not forsake me, O Yahweh, My God! be not far from me:
22 Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.
Make haste to help me, My Lord, my deliverance!
