Psaltaren 36
1 En Psalm Davids, Herrans tjenares, till att föresjunga. Jag säger i sanningene, att de ogudaktige arge skalkar äro; ty när dem är ingen Gudsfruktan.
Nǝƣmiqilǝrning bexiƣa tapxurulup oⱪulsun dǝp, Pǝrwǝrdigarning ⱪuli Dawut yazƣan küy: — Rǝzil adǝmning asiyliⱪi mening ⱪǝlbimdǝ bir bexarǝtni pǝyda ⱪilidu: — «Uning nǝziridǝ Hudadin ⱪorⱪidiƣan ix yoⱪtur!».
2 De rosa hvarannan inbördes, att de måga främja sina onda saker, och skämma andra.
Qünki u ɵz-ɵzini mahtayduki, U ɵz-ɵzigǝ: — «Mǝndǝ gunaⱨ tepilmas, ⱪilƣinim yirginqlik ix ǝmǝstur!» — dǝydu.
3 All deras lära är skadelig och lögn; de låta ock intet undervisa sig, att de måtte något godt göra;
Aƣzidiki sɵzlǝr ⱪǝbiⱨlik wǝ ⱨiyligǝrliktur; Pǝzilǝtlik ix ⱪilix parasitidin u alliburun mǝⱨrumdur.
4 Utan de tänka till skada på deras säng; och stå faste på den onda vägen, och sky för intet ondt.
U ornida yatⱪandimu gunaⱨni kɵzlǝydu; U durus bolmiƣan yolƣa mengixni iradǝ ⱪilidu; Yamanliⱪtin ⱨeq nǝprǝtlǝnmǝydu.
5 Herre, din godhet räcker så vidt som himmelen är, och din sanning så vidt som skyarna gå.
I Pǝrwǝrdigar, ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbiting ǝrxlǝrgǝ taⱪixidu; Ⱨǝⱪiⱪǝt-sadiⱪliⱪing bulutlarƣa yetidu!
6 Din rättfärdighet står såsom Guds berg, och dine rätter såsom stor djup. Herre, du hjelper både menniskom och fänad.
Ⱨǝⱪⱪaniyliⱪing büyük taƣlardǝk, Ⱨɵkümliring tilsimatliⱪ qongⱪur dengizlardǝktur. I Pǝrwǝrdigar, Sǝn adǝmlǝr wǝ ⱨaywanlarni saⱪliƣuqidursǝn;
7 Huru dyr är din godhet, Gud, att menniskors barn tröst hafva under dina vingars skugga!
Sening ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbiting nǝⱪǝdǝr ⱪimmǝtliktur, i Huda! Xunga insan baliliri ⱪanatliring sayisidǝ panaⱨlinidu.
8 De varda druckne utaf dins hus rika håfvor, och du skänker dem med vällust, såsom med enom ström.
Ular ɵyüngdiki mol dastihandin toyƣuqǝ bǝⱨrimǝn bolidu; Sǝn ularƣa ⱨuzur-ⱨalawǝtliringning dǝryasidin iqküzisǝn.
9 Ty när dig är en lefvandes källa, och i dino ljuse se vi ljus.
Qünki Sǝndila bardur ⱨayatliⱪ buliⱪi; Nurungda bolup nurni kɵrimiz.
10 Utbred dina godhet öfver dem som känna dig, och dina rättfärdighet öfver de fromma.
Aⱨ, Ɵzüngni tonup, bilgǝnlǝrgǝ muⱨǝbbitingni, Kɵngli duruslarƣimu ⱨǝⱪⱪaniyliⱪingni kɵrsitixni dawamlaxturƣaysǝn.
11 Låt mig icke undertrampad varda af de stolta, och de ogudaktigas hand omstörte mig icke;
Tǝkǝbburlarning putining manga ⱨujum ⱪilixiƣa yol ⱪoymiƣaysǝn; Rǝzillǝrning ⱪoli meni ornumdin ⱪoƣliwǝtmisun;
12 Utan låt de ogerningsmän der falla, att de måga bortdrifne varda, och icke bestå kunna.
Mana, yamanliⱪ ⱪilƣuqilar yiⱪildi! Ƣulitiwetildi, ornidin ⱪayta turalmaydu!
