Psaltaren 35

1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

De David. Disputa, oh SEÑOR, con los que contra mí contienden; pelea con los que me combaten.

2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

Echa mano al escudo y al pavés, y levántate en mi ayuda.

3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

Saca la lanza, cierra contra mis perseguidores; di a mi alma: Yo soy tu salud.

4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

Sean avergonzados y confundidos los que buscan mi alma; vuelvan atrás, y sean avergonzados los que mi mal piensan.

5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

Sean como el tamo delante del viento; y el ángel del SEÑOR los acose.

6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

Sea su camino oscuridad y resbaladeros; y el ángel del SEÑOR el que los persiga.

7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

Porque sin causa escondieron para mí el hoyo de su red; sin causa hicieron hoyo para mi alma.

8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

Véngale el quebrantamiento sin que lo sepa, y su red que escondió lo prenda; con quebrantamiento caiga en ella.

9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

Y gócese mi alma en el SEÑOR; y alégrese en su salud.

10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

Todos mis huesos dirán: SEÑOR, ¿quién como tú, que libras al pobre del más fuerte que él, y al pobre y menesteroso del que le despoja?

11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

Se levantaron testigos falsos; me demandaron lo que no sabía;

12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

me devolvieron mal por bien, hasta volver solo a mi alma.

13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

Mas yo, cuando ellos enfermaron, me vestí de cilicio; afligí con ayuno mi alma, y mi oración se revolvía en mi seno.

14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

Como por mi compañero, como por mi hermano andaba; como el que trae luto por madre, enlutado me humillaba.

15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

Pero ellos se alegraron en mi cojera, y se juntaron; se juntaron contra mí los verdugos, y yo no lo entendía; me despedazaban, y no cesaban;

16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

con los lisonjeros escarnecedores truhanes, crujiendo sobre mí sus dientes.

17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

Señor, ¿hasta cuándo verás esto? Res-taura mi alma de sus quebrantamientos, mi vida de los leones.

18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

Te confesaré en grande congregación; te alabaré entre numeroso pueblo.

19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

No se alegren de mí mis enemigos sin por qué; ni los que me aborrecen sin causa guiñen el ojo.

20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

Porque no hablan paz; y contra los mansos de la tierra piensan palabras engañosas.

21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

Y ensancharon sobre mí su boca; dijeron: ¡Ea, ea, nuestros ojos lo han visto!

22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

Tú lo has visto, oh SEÑOR; no calles: Señor, de mí no te alejes.

23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

Recuerda y despierta para mi juicio, para mi causa, Dios mío y Señor mío.

24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

Júzgame conforme a tu justicia, SEÑOR Dios mío; y no se alegren de mí.

25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

No digan en su corazón: ¡Ea, nuestro deseo es cumplido! No digan: ¡Lo hemos devorado!

26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

Sean avergonzados y confundidos a una los que de mi mal se alegran; vístanse de vergüenza y de confusión los que se engrandecen contra mí.

27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

Canten y alégrense los que están a favor de mi justa causa, y digan siempre: Sea ensalzado el SEÑOR, que ama la paz de su siervo.

28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.

Y mi lengua hablará de tu justicia; todo el día de tu loor.