Psaltaren 35
1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
Dāvida dziesma. Ej tiesā, Kungs, ar tiem, kas ar mani iet tiesā, karo ar tiem, kas ar mani karo.
2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
Sagrāb priekšturamās bruņas un ieroci un celies man par palīgu.
3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
Izvelc šķēpu un zobenu pret tiem, kas man dzenās pakaļ; saki uz manu dvēseli: Es esmu tava pestīšana.
4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
Lai top kaunā un par apsmieklu, kas manu dvēseli meklē, lai top dzīti atpakaļ un likti kaunā, kas pret mani ļaunu domā.
5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
Lai tie top kā pelavas vējā, un Tā Kunga eņģelis lai tos aizdzen.
6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
Viņu ceļš lai paliek tumšs un slidens, un Tā Kunga eņģelis lai tos vajā.
7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
Jo bez vainas tie priekš manis apslēpuši sava tīkla bedri, bez vainas tie priekš manas dvēseles rakuši bedri.
8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
Posts tam uzies, kad viņš to nezin, un viņa tīkls, ko tas ir paslēpis, sagūstīs viņu pašu; sev par postu viņš tur iekritīs.
9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
Bet mana dvēsele priecāsies iekš Tā Kunga, un līksmosies par Viņa pestīšanu.
10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
Visi mani kauli sacīs: Kungs, kas ir kā Tu? Tu bēdīgo izglābi no tā, kas ir stiprāks, nekā viņš, arī bēdīgo un nabagu no viņa laupītāja.
11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
Viltus liecinieki ceļas, tie prasa no manis, ko es nezinu.
12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
Tie man maksā ļaunu par labu; mana dvēsele ir atstāta.
13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
Bet es, kad tie bija neveseli, apvilku maisu un mērdēju savu dvēseli ar gavēšanu un lūdzu no sirds dibina.
14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
Es tā staigāju, tā kā viņš man būtu par draugu un brāli, es gāju noskumis, nospiests, tā kā kas žēlojās par savu māti.
15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
Bet kad es straipalēju, tad tie priecājās un sapulcējās, nelieši, ko es nepazinu, sapulcējās pret mani; tie plosās un nepaliek klusu.
16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
Ar viltīgiem mēdītājiem un kumosu lišķiem tie griež zobus pret mani.
17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
Kungs, cik ilgi Tu to gribi redzēt? Izglāb manu dvēseli no viņu postīšanas, manu vientuli no jauniem lauvām.
18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
Es Tev pateikšos lielā draudzē, ļaužu pulkā es Tevi slavēšu
19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
Lai par mani nepriecājās, kas mani ienīst par nepatiesu, nedz mirkšķina ar acīm, kas mani nīdē bez vainas.
20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
Jo no miera tie nerunā, bet izgudro viltīgus vārdus pret tiem klusiem iekš zemes.
21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
Tie atplēš savu muti pret mani, tie saka: tā, tā, mūsu acs to redzējusi!
22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
Kungs, Tu to redzi, neciet klusu, Kungs, neesi tālu no manis!
23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
Uzmodies un celies par manu tiesu, mans Dievs un mans Kungs, par manu lietu.
24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
Tiesā mani pēc Tavas taisnības, Kungs, mans Dievs, ka tie par mani nepriecājās.
25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
Lai tie nesaka savā sirdī: labi, tas mums pa prātam; lai tie nesaka: mēs viņu esam aprijuši.
26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
Lai kopā top kaunā un par apsmieklu, kas priecājās par manu nelaimi; lai top apģērbti ar kaunu un negodu tie, kas pret mani lielās.
27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
Priecīgi lai dzied un līksmojās, kam patīk mana taisnība, lai tie saka vienmēr: augsti slavēts lai ir Tas Kungs, kam labs prāts pie Sava kalpa labklāšanās.
28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
Tad mana mēle sludinās Tavu taisnību, un ikdienas Tavu slavu.
