Psaltaren 35
1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
Ipsi David. Iudica Domine nocentes me, expugna impugnantes me.
2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
Apprehende arma et scutum: et exurge in adiutorium mihi.
3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
Effunde frameam, et conclude adversus eos, qui persequuntur me: dic animæ meæ: Salus tua ego sum.
4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
Confundantur et revereantur, quærentes animam meam. Avertantur retrorsum, et confundantur cogitantes mihi mala.
5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
Fiant tamquam pulvis ante faciem venti: et angelus Domini coarctans eos.
6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
Fiat via illorum tenebræ et lubricum: et angelus Domini persequens eos.
7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
Quoniam gratis absconderunt mihi interitum laquei sui: supervacue exprobraverunt animam meam.
8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
Veniat illi laqueus, quem ignorat: et captio, quam abscondit, apprehendat eum: et in laqueum cadat in ipsum.
9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
Anima autem mea exultabit in Domino: et delectabitur super salutari suo.
10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
Omnia ossa mea dicent: Domine, quis similis tibi? Eripiens inopem de manu fortiorum eius: egenum et pauperem a diripientibus eum.
11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
Surgentes testes iniqui, quæ ignorabam interrogabant me.
12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
Retribuebant mihi mala pro bonis: sterilitatem animæ meæ.
13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
Ego autem cum mihi molesti essent, induebar cilicio. Humiliabam in ieiunio animam meam: et oratio mea in sinu meo convertetur.
14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
Quasi proximum, et quasi fratrem nostrum, sic complacebam: quasi lugens et contristatus sic humiliabar.
15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
Et adversum me lætati sunt, et convenerunt: congregata sunt super me flagella, et ignoravi.
16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
Dissipati sunt, nec compuncti, tentaverunt me, subsannaverunt me subsannatione: frenduerunt super me dentibus suis.
17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
Domine quando respicies? restitue animam meam a malignitate eorum, a leonibus unicam meam.
18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
Confitebor tibi in ecclesia magna, in populo gravi laudabo te.
19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
Non supergaudeant mihi qui adversantur mihi inique: qui oderunt me gratis et annuunt oculis.
20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
Quoniam mihi quidem pacifice loquebantur: et in iracundia terræ loquentes, dolos cogitabant.
21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
Et dilataverunt super me os suum: dixerunt: Euge, euge, viderunt oculi nostri.
22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
Vidisti Domine, ne sileas: Domine ne discedas a me.
23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
Exurge et intende iudicio meo: Deus meus, et Dominus meus in causam meam.
24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
Iudica me secundum iustitiam tuam Domine Deus meus, et non supergaudeant mihi.
25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
Non dicant in cordibus suis: Euge, euge, animæ nostræ: nec dicant: Devoravimus eum.
26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
Erubescant et revereantur simul, qui gratulantur malis meis. Induantur confusione et reverentia qui magna loquuntur super me.
27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
Exultent et lætentur qui volunt iustitiam meam: et dicant semper: Magnificetur Dominus, qui volunt pacem servi eius.
28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
Et lingua mea meditabitur iustitiam tuam, tota die laudem tuam.
