Psaltaren 35

1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.