Psaltaren 35
1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.
De David. Éternel! Défends-moi contre mes adversaires, Combats ceux qui me combattent!
2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.
Saisis le petit et le grand bouclier, Et lève-toi pour me secourir!
3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.
Brandis la lance et le javelot contre mes persécuteurs! Dis à mon âme: Je suis ton salut!
4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;
Qu’ils soient honteux et confus, ceux qui en veulent à ma vie! Qu’ils reculent et rougissent, ceux qui méditent ma perte!
5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.
Qu’ils soient comme la balle emportée par le vent, Et que l’ange de l’Éternel les chasse!
6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.
Que leur route soit ténébreuse et glissante, Et que l’ange de l’Éternel les poursuive!
7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.
Car sans cause ils m’ont tendu leur filet sur une fosse, Sans cause ils l’ont creusée pour m’ôter la vie.
8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.
Que la ruine les atteigne à l’improviste, Qu’ils soient pris dans le filet qu’ils ont tendu, Qu’ils y tombent et périssent!
9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.
Et mon âme aura de la joie en l’Éternel, De l’allégresse en son salut.
10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.
Tous mes os diront: Éternel! Qui peut, comme toi, Délivrer le malheureux d’un plus fort que lui, Le malheureux et le pauvre de celui qui le dépouille?
11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.
De faux témoins se lèvent: Ils m’interrogent sur ce que j’ignore.
12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.
Ils me rendent le mal pour le bien: Mon âme est dans l’abandon.
13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.
Et moi, quand ils étaient malades, je revêtais un sac, J’humiliais mon âme par le jeûne, Je priais, la tête penchée sur mon sein.
14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.
Comme pour un ami, pour un frère, je me traînais lentement; Comme pour le deuil d’une mère, je me courbais avec tristesse.
15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.
Puis, quand je chancelle, ils se réjouissent et s’assemblent, Ils s’assemblent à mon insu pour m’outrager, Ils me déchirent sans relâche;
16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.
Avec les impies, les parasites moqueurs, Ils grincent des dents contre moi.
17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.
Seigneur! Jusques à quand le verras-tu? Protège mon âme contre leurs embûches, Ma vie contre les lionceaux!
18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.
Je te louerai dans la grande assemblée, Je te célébrerai au milieu d’un peuple nombreux.
19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.
Que ceux qui sont à tort mes ennemis ne se réjouissent pas à mon sujet, Que ceux qui me haïssent sans cause ne m’insultent pas du regard!
20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;
Car ils tiennent un langage qui n’est point celui de la paix, Ils méditent la tromperie contre les gens tranquilles du pays.
21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.
Ils ouvrent contre moi leur bouche, Ils disent: Ah! Ah! Nos yeux regardent!
22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.
Éternel, tu le vois! Ne reste pas en silence! Seigneur, ne t’éloigne pas de moi!
23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.
Réveille-toi, réveille-toi pour me faire justice! Mon Dieu et mon Seigneur, défends ma cause!
24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.
Juge-moi selon ta justice, Éternel, mon Dieu! Et qu’ils ne se réjouissent pas à mon sujet!
25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.
Qu’ils ne disent pas dans leur cœur: Ah! Voilà ce que nous voulions! Qu’ils ne disent pas: Nous l’avons englouti!
26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.
Que tous ensemble ils soient honteux et confus, Ceux qui se réjouissent de mon malheur! Qu’ils revêtent l’ignominie et l’opprobre, Ceux qui s’élèvent contre moi!
27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.
Qu’ils aient de l’allégresse et de la joie, Ceux qui prennent plaisir à mon innocence, Et que sans cesse ils disent: Exalté soit l’Éternel, Qui veut la paix de son serviteur!
28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.
Et ma langue célébrera ta justice, Elle dira tous les jours ta louange.
